En gång är ingen gång. Två gånger är många gånger.
...Och efter femhundrade gången blir det tamejfan olidligt!

Det går omkring en kvinna i staden Piteå. Den bland få som efter att ha passerat fyrtiostrecket fortfarande smyckas av svällande, talgrika ungdomsfinnar nära besläktade med spetälska.
Idag äntrade hon bygget igen och gjorde som hon jämt, ständigt och alltid gör nämligen sliter åt sig en kundvagn, racear ner till mejerikylen och plockar åt sig en liter fil som hon sätter i vagnen. I vagnen! En! Efter det, vad som måste vara en pärs med tanke på kundvagnen, pilar hon fram till kassan, tar upp litern med fil (märk väl: Litern, bestämd form och därför lika med en!), ställer upp litern och väntar...

Givetvis slår jag in denna ensamma, endaste, torftiga kundvagnsliter och får betalt. Nu till det verkliga irritationsmomentet: På vägen ut tar Talgbollen kundvagnen med en hand, går de tre stegen mellan kassan och entrén och hivar iväg denna förbannade kundvagn i riktning mot de andra.
Vad är det som är så inihelvete jobbigt att ta ett steg till och ställa tillbaka den där den ska vara, där den hör hemma, varifrån hon först tog den?!
Detta scenario är inte en engångsföreteelse, inte heller något som sker ofta, inte ens ett relativt återkommande inslag utan jämt, jämt, jämt, JÄMT! när det kommer till fröken Talgboll.
Jag är på randen att bryta ihop på grund av det här! Det är Kinesisk vattentortyr, det är vad det är!
Hur jävla lam och släpphänt kan man bli?!
1. Du behöver ingen vagn för att frakta en liter fil fem meter!
2. Om du ändå nödvändigtvis ämnar bruka en kundvagn för detta ändamål, ställ då tillbaka den ordentligt och släng inte iväg den på detta nonchalanta sätt. Det saknas ett steg för att fullborda dockningen!

Grosshandlarn är upprörd!

Så till den milda grad att jag funderar på att be henne ställa tillbaka vagnen nästa gång.