Ty så står det skrifvet. Fy fan, ett år kvar. Man inser verkligen först när man har semester att man visst hade ett liv dväljande i skuggorna, något man snabbt glömmer bort när naturen begår självmord i september-oktober och framförallt när man återgått till jobbet. Semestern är över, mitt liv likaså.

Idag gjorde Släpen ett litet gästspel. Han handlade en liter mjölk. Sen handlade han en till. Inget har tydligen förändrats.
Vidare var den lene idioten som varken kan föra en dialog eller packa sina varor in. Föreställ dig ett ansikte i total avslappning, käken hängandes ner på bröstet, ögonlocken till hälften stängda och en fullständig avsaknad av mimik. Ett avhugget huvud spetsat på en påle av självaste Vlad Tepes är en rättvis jämförelse. Sen har vi hans kroppshållning. En pårökt ringare av Notre Dame, där har du den!
Som vanligt gled han in och såg sig yrt omkring, den efterblivet döda blicken mötte min. Jag sa "Hej". Han sa "Häää..." och laddade varukorgen rågad med random fikabröd, åtskilliga chokladkakor av varierande smak och storlek, några olika märken av dasspapper, yoghurtar och ännu en skeppa kakor och muffins.

Det första den lene drönaren gör är som vanlig att ställa upp den minst sagt dignande korgen på disken, ta ett steg tillbaka och försvinna någonstans till Nangiala, Narnia, parallellt universum, Bullerbyn, en femte dimension eller till något annat sagoland Gud glömde. Det enda som återstår är en urholkad kokong, en kötthög maskarna börjat inreda en harmonisk feng shui och ska precis hugga in på det pepparkakshus de sånär på har flyttat in i när Drönaren verkar vaknar till liv och sliter åt sig kasse på kasse, oftast två till tre för många i slutändan, sen försvinner han igen utan någon som helst insikt i att det kan vara bra att kanske börja packa ner allt i en av kassarna så jag kan få plats att lasta ur något mer trots att jag ber honom börja packa undan det jag slagit in. Nä, istället står han bara där å leker radiostyrd lekamen.

När så all handscanning är färdig och det slutgiltiga priset avlagt sugs han tillbaka in i vår 3-dimensionella verklighet för ett ögonblick, några sekunder som precis räcker till för att hålla fram en av påsarna och stötvis säga: "Packaa". Det låter väldigt likt om en drängfull människa ska ge sig på att kommunicera men utan att röra tungan i samband med talet.
Jag suckar djupt och börjar packa, annars blir det ju aldrig gjort och kunderna i kön börjar även de bli less på hans fantastiska ineffektivitet. Efter några menande blickar utan gensvar säger jag åt honom att han kan väl ta en påse och packa han med? Han låtsas som vanligt inte höra. Jag river åt mig en annan kasse i högen av påsar och håller fram den.
- Här har du en, packa du med. Visst är du väl kapabel till det?!
En trevande, motvillig hand tar påsen, håller i den en stund, höjer upp den framför mitt ansikte och svarar:
- Öpfsnaa.
Fine! Jag öppnar skiten och lägger den framför honom men nu har det ju gått flera sekunder så att packa ner sina jävla varor gäller ju inte längre. Det var ju då. Nu är ju nu.
- Packa på nu, så hjälps vi åt.
När det återstår en påse kvar att packa anser jag mig ha gjort mitt och vänder mig till bakomvarande kund, men Drönaren gör en sista kraftansträngning genom att hålla upp påshelvetet framför mitt synfält, vifta lite med den och säger:
- Packaa.
- Nä, det får du göra själv. Jag har andra kunder.
- Öpfsnaa.
Visst, visst... Jag öppnar och rafsar i det sista.

Han har dock skärpt till sig en liten aning. Han ber mig inte längre bära hem hans varor.
Drönarens kärring är nästan likadan. Trög, frånvarande, okapabel till att säga mer än ett ord i taget. Den enda skillnaden är att hon alltid, jämt och ständigt halar upp ett igenklistrat kuvert full med mynt hon ska betala med. Vem fan betalar hundratals kronor i mynt?!

Bara ett år kvar... 365 dagar, and counting...