Den norska invasionen är här, och det med besked. Känner mig som en affärsman i 1939 års Warszawa - hett eftertraktad och inte till det bättre. Öl och cigaretter stod som vanligt på norskarnas önskelista. Norrman 1 bad om en limpa cigg samtidigt som han halade upp en sexpack på disken. Jag gjorde bedömningen att han såg ut att ha åldern inne med några år till övers och frågade därför inte om legitimation. Sagt och gjort. Öl och en limpa cigg, tack och hej.

Det tog inte många sekunder innan Norrman 2 äntrade butiken. I efterhand förstod man såklart att Norrman 1 fått i uppdrag av sina kumpaner att "känna på läget". När det verkade ge grönt ljus kunde dom glida in för samma ändamål.
Norrman 2, som var en kort och spinkig sprätt, cirklade runt ölpallen ett par varv innan han bestämde sig för ett sexpack Carlsberg. Klumpigt välte han på något sätt ut några burkar som rullade omkring i spridda riktningar på golvet utefter han snabbt och tafatt försökte plocka upp dom igen.

En redan skamsen Norrman 2 lade upp sitt sexpack och talade om vilka ciggar han ville ha. Rätt imponerande ändå att han i alla fall försökte verka gammal i gamet när han mörkade ner rösten så mycket han kunde. Imponerande, men framförallt patetiskt.
Jag iakttog hans mimik med en allvarlig min, detta verkade göra honom nervös men jag tog ändå fram de cigaretter han bad om innan jag frågade om ett leg. När frågan kom var han precis påväg att dra kortet. Handen skakade synligt och rösten var inte det minsta densamme som för några sekunder sedan.
- Nääe... det har jag glömt pååeh... hotellet.
- Okej, då får du väl ta och hämta det då.
Norrman 2 lommade skakande ut genom entrén och mötte i dörröppningen Norrman 3.

Denna finniga och självsäkra lintott dammade i vanlig ordning upp, just det, en sexpack folköl och, alldeles riktigt, han frågade om cigaretter - jag frågade om leg.
- Näij, de ha ja eint me mä.
- Nähä..?
- Kom igen! Ja ha jou svenske penge.
- Så bra, men jag behöver ett leg.
- Ja ei jou tjyvgi åuor!!!
Norrman 3 blir vid det här laget rykandes upprörd. Tämligen underhållande var att hans überblonda och cancerbleka hår och hy inte kunde dölja den illröda färgen som kom i kölvattnet av odämd, norsk vrede. Efter att ha upprepat ovanstående ett par gånger och inte riktigt verkade förstå var problemet låg bad jag ännu en gång om att antingen hala fram ett leg eller gå och hämta det.
- Men vadaa, Tomas feick jou köpe!!
- Du menar den första killen? Jamen tack, då vet jag att jag ska kolla hans leg nästa gång då.

Om Norrman 3 var tjugo år gammal eller ej vet jag i dagsläget inte. Ingen av de norska Dupontarna har än så länge kommit tillbaka.