Ett trevligt bemötande av en lyhörd och serviceminded personal är något de allra flesta förväntar sig och många gånger kräver som kund. Somliga butiker förespråkar tom pressveck, chinos, loafers med käcka tofsar osv. Hel och ren som det brukar heta. Visst, det är inte mycket begärt. Dessa punkter kan mer eller mindre alla tillmötesgå.
Hur är det med vett och ettikett då? Ja, det är väl inte heller så svårt. Eller?

Ända sedan jag gick på mitt pass idag kändes det inte riktigt som det skulle. Magen var lätt uppsvullen och oroväckande bubblig. Försökte hålla god min inför kunderna vilket visade sig bli svårare och svårare.
Min nödlösning, som vi kan kalla Plan A, var att ta en sväng in på lagret för att där fly verkligheten och finna den fristad jag så desperat jag behövde.
Dock var detta lättare sagt än gjort då kundströmmarna indikerade på en aldrig sinande evighet.
Tiden gick och trycket ökade ytterligare några bar, min andhämtning blev snabbare vilket så klart blev tvunget att kvävas.
I ett försök att ta kontroll testade jag någon form av profylaxövning utan någon större framgång. Med spänd sätesmuskulatur började också näsvingarna så smått röra på sig. "Fan, det här går ju inte!" Dags för ett nytt grepp i form av Plan B.

Jag tog ett djupt andetag, fixerade blicken på fruktdisken och andades sakta ut simultanskt med att jag med största aktsamhet släppte på greppet.
Kanske skulle det gå att pysa bort problemet i små, omärkbara doser med jämna mellanrum... *Plopp... PLOPP*  Eller så inte!
Min diaboliska plan möttes av nederlag. Icke desto mindre bar boquéten en skrud virkad av hin Håles andedräkt.
Plan B visade sig således värdelös. Tillbaka till Plan A.
Allt som krävdes för ett lyckat genomförande var trots allt bara lite tålamod, men med en kontinuerligt stegrande massa bakom helvetesporten spelar tyvärr allt tålamod i världen ingen roll när ekvationen ser ut:
Tålamod vs. Massa + Tid + Tryck = :-(
Men med lite tur och ödets nycker på sin sida kan logik och vetenskap ibland se sig besegrade.
Med hjälp av mantrat 'Vett & Ettikett' samt enorm viljestyrka lyckades jag hålla ut ännu en tid.
"Wohoo! Bara en kund kvar i butiken, det kan gå."

Med stor koncentration pressade jag på avstånd fram ett hyfsat naturligt välkomstleende ackompanjerat med ett något ansträngt Hej. Jag torkade bort den lackande svetten från pannan med ett patetiskt gnyende och började så snabbt som möjligt slå in varorna i kassan för att bli av med kunden så jag äntligen skulle kunna utföra min smutsiga lilla hemlighet.
Plågad av annalkande säteskramper och återhållda flåsanden fladdrade näsvingarna till den milda grad att hade jag plockat ur nycklarna ur fickan hade inte bröderna Wrights livsverk tett sig särskilt imponerande längre.
Självklart ville kunden efter allt var klart och betalt diskutera vårens intåg och skandalerna kring Wanja - Jippi.
I normala fall hade jag kunnat säga "Tack å hej" och vända ryggen till som ett tecken på att jag inte har tid att småprata, men hade jag gjort några stora rörelser hade automateld öppnat.
Jag fick vackert stå kvar.
När så till slut klichéerna ("det börjar bli ljusare nu", "vintern är så lång här uppe", "...men det är ju så blött ute" samt "visst är det väl hemskt", "vad ska dom med så mycke pengar till?!", "he gå då int lita på nån nuförtin", "det var bättre förr" blablabla) var överstökade och dörren slagit igen bakom kunden inföll sig det efterlängtade lugn segerns vindar snart skulle smeka i en omsorgsfull bris.
Då explotionsrisken rankades högre än Peps 70-tal infann sig med ens Plan C.
Att vagga ut till lagret och anamma Plan A var nämligen inte att tänka på.

Ty så briserade Kapten Tarm ut i sin mäktiga hedningahymn och fördrev de gasiga djävulshundar som tagit min lekamen i besittning sedan lunch.
Med en efterglöd av saffran steg sakta en tjock, syrefattig tät dimma med kraftig densitet i butiken.
Att en känsla som kan liknas vid att slita blöta och varma snökedjor genom buken kunde bringa ett sådant lyckorus kunde jag knappast tro. Med Kapten Tarms befallande stämma fortfarande ringande i öronen log jag drömskt och hade just då inte en tanke på det rättliga efterspelet. Innan jag visste ordet av dök två kunder in. En av dessa var *Femfem.

Lyckligtvis antog den andra kunden på eget bevåg att det var Femfem som inte duschat på en vecka (vilket nog inte är så ovanligt ändå). Med rynkad näsa och menande blick tittade den andra kunden på mig för medhåll och, skulle jag tro, försäkra sig om att det inte var en begynnande hjärnblödning. Som en serviceminded och lyhörd anställd med ett trevligt bemötande himlade jag pliktskyldigt med ögonen.

Kunden har alltid rätt. Det är insidan som räknas.