Det där om liklukt och sextonåringar ska enligt skvaller vår dyslexiske konung ha yttrat under en blöt afton. Om det är sant eller ej kan jag förstås varken bekräfta eller dementera. Hur grisigt det än må vara så måste ju det vara den största triumf här i livet för kungen av kromosomer, C-G Bernadotte. (Näst efter han lärde sig stava jättesvåra ord som "Pitt" och "Japan".) C-G och lekkamraten Noppe dunkade antagligen varandras ryggar, korkade fnissande upp nästa flaska Blå Château och svinade vidare.
Manschauvinismen i de adliga kretsarna verkar vara likvärdigt apanaget, alla känner till det men ingen ifrågasätter det.

För att återgå till ämnet och lämna ovanstående klausul.
Sextiofem. Pensionsålder. Pensionärer. De flesta känner till rasen. Något som verkar känneteckna dessa kallblod är det allvetande stadie som infinner sig när yrketslivet lagts på hyllan. En absolut och direkt rättighet, inte skyldighet, att få styra och ställa efter det egna behaget.
Ålderdomen betyder alltså att när man stigit i med ena benet i Karons eka har alla andra fel.
Att med ilska och bitterhet gå omkring och irritera sig på triviala småsaker och låta alla få veta det. 
Att med en sista kraftansträngning göra sig så viktig man kan med de små medel som bjuds. Det spelar ingen roll vad det handlar om så länge Pensionären känner sig viktig och har med sig allehanda pekpinnar i rullatorn.
Med detta sagt, tillåt mig presentera *Tant Beige! Piteås Kallblodsambassadör och rektor i prismärkningsvett samt talteknik.

En tanig, intetsägande pensionär kommer in. Tar en kundkorg och vaggar saktmodigt runt i butiken. Skorpor, kaffebröd, mariekex slinker ner i korgen. Vid mejerikylen vänder hon sig hastigt om och frågar något irriterat vad hälsofilen kostar.
Av någon anledning satt inte prislappen på kanten kvar.
Då jag inte har priset på varenda pinal i huvudet anser jag det bäst att göra en enkel priskoll i stället för att bara skjuta från höften så jag säger helt enkelt att jag tyvärr inte har det i minnet men att jag kan kolla i kassan.
Sammanbitet står hon kvar och rör sig inte en millimeter så jag går runt kassadisken och ner till kylen för att där ta en liter hälsofil och skynda tillbaka bakom kassan igen så jag kan ha uppsyn över de övriga kunderna.
Trycker på priskollknappen och scannar in varan. Den kostar X kronor. Jag väntar på ett svar som Nej, då var det för dyrt. Eller, Jaha, tack då vet jag. Inte ett ljud.
- Vill du ha den eller?
Vilket svar som helst hade dugit bra för min del, men Tant Beige står ståndaktigt kvar i en stolt pose med den lilla näsan riktad mot taklisten och de ännu mindre falkögonen fästa på mig utan att indikera på varken det ena eller det andra.

Tystnaden bryts av att en annan kund säger Hej och börjar lägga upp sina varor. Som den charmante Grosshandlare jag är besvarar jag hälsningen och riktar min uppmärksamhet mot honom istället. Jag ställer hälsofilen på sidan av och tänker att hon får väl fundera ifred då, om inte annat ställer jag tillbaka den i kylen så fort jag tagit betalt av mannen framför mig. Jag slår in en vara. Jag slår in två. Då hör jag en kraftig nasal inandning och ett sjuhelvetes tryck ur hennes gamstrupe:
- Det här är falsk marknadsföring!
Både jag och mannen framför mig blir som förstenade för ett kort ögonblick innan vi båda vänder blickarna mot Tant Beige.
- Ursäkta?
- Det här är falsk marknadsföring!
- Nämen det är det väl inte?
-Jodå! Det är det visst det. Ni vill att man inte ska veta vad det kostar.
- Så är det ju givetvis inte, och falsk marknadsföring är ju en helt annan sak.

Tant Beige börjar närma sig falsettstadiet men lyckas på ett, faktiskt, imponerande vis parera genom att peka med hela handen mot mig och samtidigt ge ifrån sig uppstyltade gormanden med mellanrum för att ta sats med en ny handrörelse.
- Det, här, är, falsk, marknadsföring! Ni, vill, inte, att, man, ska, veta, vad, det, kostar!
Nä, vi vill ju gärna kunna ge kvitto, hånskratta och triumferande utbrista Lurad! Det sa jag förstås inte, men önskar i efterhand att jag gjorde det.

Mannen framför mig stirrar chockartat och börjar skaka på huvudet som för att tala om för henne att hon inte är riktigt klok. Jag gör detsamma men väljer istället att ignorera henne och fortsätta slå in de varor jag påbörjat.
Undertiden orerar Tant Beige på bästa politikermanér om att det är falsk marknadsföring, att vi inte vill att kunderna ska få veta varupriser, att det är lurendrejeri etc etc etc. Slutligen kom det föga oväntade:
- Jag kräver att du kommer hit med en prislapp NU!! Just här tappar hon greppet om den lilla självbehärskning hon i inledningen hade och det wailande skriet är ett öronskärande faktum, och just här tappar jag tålamodet.
Jag försökte diskutera, det gick inte. Jag försökte förklara, hon lyssnade inte. Jag försökte lyssna och använda kroppsspråk, det gick inte fram/sidan kunde inte visas. Tant Beige blev mer och mer upprörd och skrikig.
Hon vägrade stanna upp och höra vad jag hade att säga. Hon hade alltså bestämt att så var det.

I frenesin letar jag med blicken efter prismärkaren, sliter den till mig och smackar fram en prislapp varpå jag med raska steg stormar ner till mejerikylen, sliter upp dörren och dunkar dit lappen.
Med ett förnöjt flin betraktar Tant Beige sin seger.
- Sådär! Är damen nöjd nu?! frågar jag cyniskt.
- Hälsofilen står på fel plats.
- Vadå fel plats?!
- Jamen där står ju A-Fil där hälsofilen står och tvärtom.
Eftersom man packar upp och in mejerivaror inifrån kylen på morgonen hade någon tydligen placerat dessa två sorter på varandras plats. Ett vedervärdigt misstag som skiljer tio centimeter åt. En decimal jag upplyste min käre kund om.
- Men herregud! Det skiljer en decimeter, visst ser du väl skillnad på A-Fil och hälsofil?! Särskilt när du vet vad du ska ha.
- Jamen tänk om man har bråttom och då tar man fel. Då blir det ju ett annat pris.
- Men förihelv.. tittar du på prislappen och blundar sen när du tar filpaketet?
- Det är falsk marknadsföring...
- Ja-HA! Då gör jag väl om hela skiten då!

Tant Beige står kvar i samma stance hon stått sedan hon öppnade anfallet och övervakar så allt går rätt till.
I stridens hetta slänger jag upp filpaketen på hyllan ovanför för att få plats att utifrån kylen göra om allt. Råkar tom. riva ner några gräddfil och creme fraiche. Slutligen dammar jag igen dörren.
- Så! Allt till belåtenhet?! Något mer jag kan göra för damen?
Tror äntligen hon fattat att hon sedan länge gått för långt då hon, nästan skamset, äntligen inte har nåt mer att gnälla på. Inte idag i alla fall.

För att avsluta där jag började, om kärringar över 16 luktar lik, hur ska man då beskriva den ohyggliga odör själen avger vid 65?

Ps. Hon betalade inte för påsen.