Den skojfriska naturen
Idag var det in en dvärg. En livs levande dvärg!
Släpen gjorde också ett besök - påskmust och snus, eller "nåssk" som det hette idag.
Ingen pant, dock.
Update
Ingen kändis idag, däremot två nya lirare.
Den första, en tjej runt 25-30-årsåldern, plockade en lösviktsgodis, EN. Den vägde såpass lite att den inte gick att slå in i kassan så jag slog in 50 öre manuellt istället. Hon pulade in den i kraniet och smaskade för glatta livet samtidigt som hon mellan tuggorna sa:
- Åh, gu va äcklit. Skitgammal! Det här kan ni ju int sälja.
Sen gick hon ut.
Den andra, en kviga runt 40-årsåldern, lade oblygt fram en porrtidning på disken. Det har ju hänt och händer att snälla äkta makor köper något uppiggande till mannen. Somliga köper pornografisk lektyr när missionären med ljuset släckt inte riktigt räcker till så båda kan bläddra förbi bilderna och "bara läsa artiklarna".
Ibland kanske det händer att nån av dom handlar till sig själva vilket nog hör mer till ovanligheterna.
Det var inte förrän en halvtimme efteråt det slog mig att det var renodlad lebbporr, och det gott folk hör definitivt inte till vanligheterna.
Fräsig tant, ialla fall.
Den första, en tjej runt 25-30-årsåldern, plockade en lösviktsgodis, EN. Den vägde såpass lite att den inte gick att slå in i kassan så jag slog in 50 öre manuellt istället. Hon pulade in den i kraniet och smaskade för glatta livet samtidigt som hon mellan tuggorna sa:
- Åh, gu va äcklit. Skitgammal! Det här kan ni ju int sälja.
Sen gick hon ut.
Den andra, en kviga runt 40-årsåldern, lade oblygt fram en porrtidning på disken. Det har ju hänt och händer att snälla äkta makor köper något uppiggande till mannen. Somliga köper pornografisk lektyr när missionären med ljuset släckt inte riktigt räcker till så båda kan bläddra förbi bilderna och "bara läsa artiklarna".
Ibland kanske det händer att nån av dom handlar till sig själva vilket nog hör mer till ovanligheterna.
Det var inte förrän en halvtimme efteråt det slog mig att det var renodlad lebbporr, och det gott folk hör definitivt inte till vanligheterna.
Fräsig tant, ialla fall.
Kärringar över 16 luktar lik
Det där om liklukt och sextonåringar ska enligt skvaller vår dyslexiske konung ha yttrat under en blöt afton. Om det är sant eller ej kan jag förstås varken bekräfta eller dementera. Hur grisigt det än må vara så måste ju det vara den största triumf här i livet för kungen av kromosomer, C-G Bernadotte. (Näst efter han lärde sig stava jättesvåra ord som "Pitt" och "Japan".) C-G och lekkamraten Noppe dunkade antagligen varandras ryggar, korkade fnissande upp nästa flaska Blå Château och svinade vidare.
Manschauvinismen i de adliga kretsarna verkar vara likvärdigt apanaget, alla känner till det men ingen ifrågasätter det.
För att återgå till ämnet och lämna ovanstående klausul.
Sextiofem. Pensionsålder. Pensionärer. De flesta känner till rasen. Något som verkar känneteckna dessa kallblod är det allvetande stadie som infinner sig när yrketslivet lagts på hyllan. En absolut och direkt rättighet, inte skyldighet, att få styra och ställa efter det egna behaget.
Ålderdomen betyder alltså att när man stigit i med ena benet i Karons eka har alla andra fel.
Att med ilska och bitterhet gå omkring och irritera sig på triviala småsaker och låta alla få veta det.
Att med en sista kraftansträngning göra sig så viktig man kan med de små medel som bjuds. Det spelar ingen roll vad det handlar om så länge Pensionären känner sig viktig och har med sig allehanda pekpinnar i rullatorn.
Med detta sagt, tillåt mig presentera *Tant Beige! Piteås Kallblodsambassadör och rektor i prismärkningsvett samt talteknik.
En tanig, intetsägande pensionär kommer in. Tar en kundkorg och vaggar saktmodigt runt i butiken. Skorpor, kaffebröd, mariekex slinker ner i korgen. Vid mejerikylen vänder hon sig hastigt om och frågar något irriterat vad hälsofilen kostar.
Av någon anledning satt inte prislappen på kanten kvar.
Då jag inte har priset på varenda pinal i huvudet anser jag det bäst att göra en enkel priskoll i stället för att bara skjuta från höften så jag säger helt enkelt att jag tyvärr inte har det i minnet men att jag kan kolla i kassan.
Sammanbitet står hon kvar och rör sig inte en millimeter så jag går runt kassadisken och ner till kylen för att där ta en liter hälsofil och skynda tillbaka bakom kassan igen så jag kan ha uppsyn över de övriga kunderna.
Trycker på priskollknappen och scannar in varan. Den kostar X kronor. Jag väntar på ett svar som Nej, då var det för dyrt. Eller, Jaha, tack då vet jag. Inte ett ljud.
- Vill du ha den eller?
Vilket svar som helst hade dugit bra för min del, men Tant Beige står ståndaktigt kvar i en stolt pose med den lilla näsan riktad mot taklisten och de ännu mindre falkögonen fästa på mig utan att indikera på varken det ena eller det andra.
Tystnaden bryts av att en annan kund säger Hej och börjar lägga upp sina varor. Som den charmante Grosshandlare jag är besvarar jag hälsningen och riktar min uppmärksamhet mot honom istället. Jag ställer hälsofilen på sidan av och tänker att hon får väl fundera ifred då, om inte annat ställer jag tillbaka den i kylen så fort jag tagit betalt av mannen framför mig. Jag slår in en vara. Jag slår in två. Då hör jag en kraftig nasal inandning och ett sjuhelvetes tryck ur hennes gamstrupe:
- Det här är falsk marknadsföring!
Både jag och mannen framför mig blir som förstenade för ett kort ögonblick innan vi båda vänder blickarna mot Tant Beige.
- Ursäkta?
- Det här är falsk marknadsföring!
- Nämen det är det väl inte?
-Jodå! Det är det visst det. Ni vill att man inte ska veta vad det kostar.
- Så är det ju givetvis inte, och falsk marknadsföring är ju en helt annan sak.
Tant Beige börjar närma sig falsettstadiet men lyckas på ett, faktiskt, imponerande vis parera genom att peka med hela handen mot mig och samtidigt ge ifrån sig uppstyltade gormanden med mellanrum för att ta sats med en ny handrörelse.
- Det, här, är, falsk, marknadsföring! Ni, vill, inte, att, man, ska, veta, vad, det, kostar!
Nä, vi vill ju gärna kunna ge kvitto, hånskratta och triumferande utbrista Lurad! Det sa jag förstås inte, men önskar i efterhand att jag gjorde det.
Mannen framför mig stirrar chockartat och börjar skaka på huvudet som för att tala om för henne att hon inte är riktigt klok. Jag gör detsamma men väljer istället att ignorera henne och fortsätta slå in de varor jag påbörjat.
Undertiden orerar Tant Beige på bästa politikermanér om att det är falsk marknadsföring, att vi inte vill att kunderna ska få veta varupriser, att det är lurendrejeri etc etc etc. Slutligen kom det föga oväntade:
- Jag kräver att du kommer hit med en prislapp NU!! Just här tappar hon greppet om den lilla självbehärskning hon i inledningen hade och det wailande skriet är ett öronskärande faktum, och just här tappar jag tålamodet.
Jag försökte diskutera, det gick inte. Jag försökte förklara, hon lyssnade inte. Jag försökte lyssna och använda kroppsspråk, det gick inte fram/sidan kunde inte visas. Tant Beige blev mer och mer upprörd och skrikig.
Hon vägrade stanna upp och höra vad jag hade att säga. Hon hade alltså bestämt att så var det.
I frenesin letar jag med blicken efter prismärkaren, sliter den till mig och smackar fram en prislapp varpå jag med raska steg stormar ner till mejerikylen, sliter upp dörren och dunkar dit lappen.
Med ett förnöjt flin betraktar Tant Beige sin seger.
- Sådär! Är damen nöjd nu?! frågar jag cyniskt.
- Hälsofilen står på fel plats.
- Vadå fel plats?!
- Jamen där står ju A-Fil där hälsofilen står och tvärtom.
Eftersom man packar upp och in mejerivaror inifrån kylen på morgonen hade någon tydligen placerat dessa två sorter på varandras plats. Ett vedervärdigt misstag som skiljer tio centimeter åt. En decimal jag upplyste min käre kund om.
- Men herregud! Det skiljer en decimeter, visst ser du väl skillnad på A-Fil och hälsofil?! Särskilt när du vet vad du ska ha.
- Jamen tänk om man har bråttom och då tar man fel. Då blir det ju ett annat pris.
- Men förihelv.. tittar du på prislappen och blundar sen när du tar filpaketet?
- Det är falsk marknadsföring...
- Ja-HA! Då gör jag väl om hela skiten då!
Tant Beige står kvar i samma stance hon stått sedan hon öppnade anfallet och övervakar så allt går rätt till.
I stridens hetta slänger jag upp filpaketen på hyllan ovanför för att få plats att utifrån kylen göra om allt. Råkar tom. riva ner några gräddfil och creme fraiche. Slutligen dammar jag igen dörren.
- Så! Allt till belåtenhet?! Något mer jag kan göra för damen?
Tror äntligen hon fattat att hon sedan länge gått för långt då hon, nästan skamset, äntligen inte har nåt mer att gnälla på. Inte idag i alla fall.
För att avsluta där jag började, om kärringar över 16 luktar lik, hur ska man då beskriva den ohyggliga odör själen avger vid 65?
Ps. Hon betalade inte för påsen.
Manschauvinismen i de adliga kretsarna verkar vara likvärdigt apanaget, alla känner till det men ingen ifrågasätter det.
För att återgå till ämnet och lämna ovanstående klausul.
Sextiofem. Pensionsålder. Pensionärer. De flesta känner till rasen. Något som verkar känneteckna dessa kallblod är det allvetande stadie som infinner sig när yrketslivet lagts på hyllan. En absolut och direkt rättighet, inte skyldighet, att få styra och ställa efter det egna behaget.
Ålderdomen betyder alltså att när man stigit i med ena benet i Karons eka har alla andra fel.
Att med ilska och bitterhet gå omkring och irritera sig på triviala småsaker och låta alla få veta det.
Att med en sista kraftansträngning göra sig så viktig man kan med de små medel som bjuds. Det spelar ingen roll vad det handlar om så länge Pensionären känner sig viktig och har med sig allehanda pekpinnar i rullatorn.
Med detta sagt, tillåt mig presentera *Tant Beige! Piteås Kallblodsambassadör och rektor i prismärkningsvett samt talteknik.
En tanig, intetsägande pensionär kommer in. Tar en kundkorg och vaggar saktmodigt runt i butiken. Skorpor, kaffebröd, mariekex slinker ner i korgen. Vid mejerikylen vänder hon sig hastigt om och frågar något irriterat vad hälsofilen kostar.
Av någon anledning satt inte prislappen på kanten kvar.
Då jag inte har priset på varenda pinal i huvudet anser jag det bäst att göra en enkel priskoll i stället för att bara skjuta från höften så jag säger helt enkelt att jag tyvärr inte har det i minnet men att jag kan kolla i kassan.
Sammanbitet står hon kvar och rör sig inte en millimeter så jag går runt kassadisken och ner till kylen för att där ta en liter hälsofil och skynda tillbaka bakom kassan igen så jag kan ha uppsyn över de övriga kunderna.
Trycker på priskollknappen och scannar in varan. Den kostar X kronor. Jag väntar på ett svar som Nej, då var det för dyrt. Eller, Jaha, tack då vet jag. Inte ett ljud.
- Vill du ha den eller?
Vilket svar som helst hade dugit bra för min del, men Tant Beige står ståndaktigt kvar i en stolt pose med den lilla näsan riktad mot taklisten och de ännu mindre falkögonen fästa på mig utan att indikera på varken det ena eller det andra.
Tystnaden bryts av att en annan kund säger Hej och börjar lägga upp sina varor. Som den charmante Grosshandlare jag är besvarar jag hälsningen och riktar min uppmärksamhet mot honom istället. Jag ställer hälsofilen på sidan av och tänker att hon får väl fundera ifred då, om inte annat ställer jag tillbaka den i kylen så fort jag tagit betalt av mannen framför mig. Jag slår in en vara. Jag slår in två. Då hör jag en kraftig nasal inandning och ett sjuhelvetes tryck ur hennes gamstrupe:
- Det här är falsk marknadsföring!
Både jag och mannen framför mig blir som förstenade för ett kort ögonblick innan vi båda vänder blickarna mot Tant Beige.
- Ursäkta?
- Det här är falsk marknadsföring!
- Nämen det är det väl inte?
-Jodå! Det är det visst det. Ni vill att man inte ska veta vad det kostar.
- Så är det ju givetvis inte, och falsk marknadsföring är ju en helt annan sak.
Tant Beige börjar närma sig falsettstadiet men lyckas på ett, faktiskt, imponerande vis parera genom att peka med hela handen mot mig och samtidigt ge ifrån sig uppstyltade gormanden med mellanrum för att ta sats med en ny handrörelse.
- Det, här, är, falsk, marknadsföring! Ni, vill, inte, att, man, ska, veta, vad, det, kostar!
Nä, vi vill ju gärna kunna ge kvitto, hånskratta och triumferande utbrista Lurad! Det sa jag förstås inte, men önskar i efterhand att jag gjorde det.
Mannen framför mig stirrar chockartat och börjar skaka på huvudet som för att tala om för henne att hon inte är riktigt klok. Jag gör detsamma men väljer istället att ignorera henne och fortsätta slå in de varor jag påbörjat.
Undertiden orerar Tant Beige på bästa politikermanér om att det är falsk marknadsföring, att vi inte vill att kunderna ska få veta varupriser, att det är lurendrejeri etc etc etc. Slutligen kom det föga oväntade:
- Jag kräver att du kommer hit med en prislapp NU!! Just här tappar hon greppet om den lilla självbehärskning hon i inledningen hade och det wailande skriet är ett öronskärande faktum, och just här tappar jag tålamodet.
Jag försökte diskutera, det gick inte. Jag försökte förklara, hon lyssnade inte. Jag försökte lyssna och använda kroppsspråk, det gick inte fram/sidan kunde inte visas. Tant Beige blev mer och mer upprörd och skrikig.
Hon vägrade stanna upp och höra vad jag hade att säga. Hon hade alltså bestämt att så var det.
I frenesin letar jag med blicken efter prismärkaren, sliter den till mig och smackar fram en prislapp varpå jag med raska steg stormar ner till mejerikylen, sliter upp dörren och dunkar dit lappen.
Med ett förnöjt flin betraktar Tant Beige sin seger.
- Sådär! Är damen nöjd nu?! frågar jag cyniskt.
- Hälsofilen står på fel plats.
- Vadå fel plats?!
- Jamen där står ju A-Fil där hälsofilen står och tvärtom.
Eftersom man packar upp och in mejerivaror inifrån kylen på morgonen hade någon tydligen placerat dessa två sorter på varandras plats. Ett vedervärdigt misstag som skiljer tio centimeter åt. En decimal jag upplyste min käre kund om.
- Men herregud! Det skiljer en decimeter, visst ser du väl skillnad på A-Fil och hälsofil?! Särskilt när du vet vad du ska ha.
- Jamen tänk om man har bråttom och då tar man fel. Då blir det ju ett annat pris.
- Men förihelv.. tittar du på prislappen och blundar sen när du tar filpaketet?
- Det är falsk marknadsföring...
- Ja-HA! Då gör jag väl om hela skiten då!
Tant Beige står kvar i samma stance hon stått sedan hon öppnade anfallet och övervakar så allt går rätt till.
I stridens hetta slänger jag upp filpaketen på hyllan ovanför för att få plats att utifrån kylen göra om allt. Råkar tom. riva ner några gräddfil och creme fraiche. Slutligen dammar jag igen dörren.
- Så! Allt till belåtenhet?! Något mer jag kan göra för damen?
Tror äntligen hon fattat att hon sedan länge gått för långt då hon, nästan skamset, äntligen inte har nåt mer att gnälla på. Inte idag i alla fall.
För att avsluta där jag började, om kärringar över 16 luktar lik, hur ska man då beskriva den ohyggliga odör själen avger vid 65?
Ps. Hon betalade inte för påsen.
________________________________________
*Tant Beige
Detta lätt kutryggade exemplar bär alltid en beige basker och en beige överrock.
Beige så det sticker i ögonen.
Därav Tant Beige.
Karikatyrbild kommer.
________________________________________
*Tant Beige
Detta lätt kutryggade exemplar bär alltid en beige basker och en beige överrock.
Beige så det sticker i ögonen.
Därav Tant Beige.
Karikatyrbild kommer.
________________________________________
Repris #1
Tisdag, ack en sådan besvikelse. Trots en hel dag på fältet har Grosshandlartribunalens (GT) reporter inga breaking news att komma med. Släpen såg jag inte till, däremot hans dvärg, tillika fru (japp, påskmust och en liter mellanmjölk).
Femfem var också förbi. Något yr i mössan av sina beska droppar skulle han nödvändigtvis ha Escort rulltobak även fast vi inte har det. När poletten sent omsider föll platt ville han ha John Silver Original, också det ett märke vi inte har i utbudet. Femfem protesterade och ansåg sig tydligt se en packe John Silver Original, innan han förstod att det bara var cigarettfilter...
Det var alltså en riktigt tråkig dag på arbetet, en sån där dag då inget händer och sånt som är trist men nödvändigt måste göras. För att hantera tristess kontra arbetsuppgift händer det lätt att man blickar ut över golvet, blir en aning sentimental och minns olika incidenter. Till exempel...
Scenario 1 (inträffade för ca 1 år sedan):
En likadan dag som igår. Skitgörat skulle grejas, ett nödvändigt ont. Humöret var kanske inte på topp.
Kille ~16: Öh, du.. kostar den här tolv? (Håller upp en cola.)
Jag: Ja.
Kille ~16: Meen.. den kosta ju tie förut?
Jag: Ja.
Kille ~16: Men nu kostar den tolv?
Jag: Jaa.
Killen funderar några sekunder. Av ansiktsuttrycket att döma verkar han inte förstå hur detta kan ha gått till.
Hans ögon ser ut att smalna av lite som för att delge misstanke om att något inte står riktigt rätt till.
För att vara helt, helt säker är det nog bäst att han stryper alla frågetecken genom att lägga huvudet lätt på sne och med en överlägsen röst komma med the million dollar question:
Kille ~16: Har ni höjt?
Vad tror du? Kommer du inte på svaret, fortsätt läs.
Jag: Näe, vi har sänkt faktiskt.
Kille ~16: Eh, vaa?
Jag: Jo. Vi har sänkt såpass mycke att priset nästan gått i helcirkel och stannat på tolv!
Kille ~16: Vaaa?
Jag: *Suck* Den kostar tolv spänn, ska du ha den eller?
Kille ~16: ...jo.
Trögt folk finns det gott om. Ungefär som Piteås blondaste brunett. Hinner inte rapportera detaljerna om henne just nu, men en favorit för att få som hon vill med rabatter osv. är "Men jag känner ju din syster!"
Coolt, det gör jag med. Får jag rabatt och förmåner på ditt jobb då?
Nu blir det ett snabbt lunchintag innan jobbet.
Femfem var också förbi. Något yr i mössan av sina beska droppar skulle han nödvändigtvis ha Escort rulltobak även fast vi inte har det. När poletten sent omsider föll platt ville han ha John Silver Original, också det ett märke vi inte har i utbudet. Femfem protesterade och ansåg sig tydligt se en packe John Silver Original, innan han förstod att det bara var cigarettfilter...
Det var alltså en riktigt tråkig dag på arbetet, en sån där dag då inget händer och sånt som är trist men nödvändigt måste göras. För att hantera tristess kontra arbetsuppgift händer det lätt att man blickar ut över golvet, blir en aning sentimental och minns olika incidenter. Till exempel...
Scenario 1 (inträffade för ca 1 år sedan):
En likadan dag som igår. Skitgörat skulle grejas, ett nödvändigt ont. Humöret var kanske inte på topp.
Kille ~16: Öh, du.. kostar den här tolv? (Håller upp en cola.)
Jag: Ja.
Kille ~16: Meen.. den kosta ju tie förut?
Jag: Ja.
Kille ~16: Men nu kostar den tolv?
Jag: Jaa.
Killen funderar några sekunder. Av ansiktsuttrycket att döma verkar han inte förstå hur detta kan ha gått till.
Hans ögon ser ut att smalna av lite som för att delge misstanke om att något inte står riktigt rätt till.
För att vara helt, helt säker är det nog bäst att han stryper alla frågetecken genom att lägga huvudet lätt på sne och med en överlägsen röst komma med the million dollar question:
Kille ~16: Har ni höjt?
Vad tror du? Kommer du inte på svaret, fortsätt läs.
Jag: Näe, vi har sänkt faktiskt.
Kille ~16: Eh, vaa?
Jag: Jo. Vi har sänkt såpass mycke att priset nästan gått i helcirkel och stannat på tolv!
Kille ~16: Vaaa?
Jag: *Suck* Den kostar tolv spänn, ska du ha den eller?
Kille ~16: ...jo.
Trögt folk finns det gott om. Ungefär som Piteås blondaste brunett. Hinner inte rapportera detaljerna om henne just nu, men en favorit för att få som hon vill med rabatter osv. är "Men jag känner ju din syster!"
Coolt, det gör jag med. Får jag rabatt och förmåner på ditt jobb då?
Nu blir det ett snabbt lunchintag innan jobbet.
I väntans tider
Snart är det dags för mig att återgå till "redaktionen".
Ännu ett arbetspass väntar. Känns ärligt talat lite gruvsamt. Har varit rätt bekvämt att slippa somliga dårar under påsken. Nåja. Med lite tur har några druckit ihjäl sig.
Gissar på att Släpen kommer plöja upp golven med sina hovar minst två gånger innan jag går hem idag. Russintanten kommer antagligen obemärkt smyga in, vägra hälsa trots ett rungande Tjena från min sida och köpa ett Aftonblad - Den akademiska journalistikens Se & Hör.
Vid avslutad tjänstgöring och hemkomst hade jag tänkt ägna lite tid åt Grosshandlartribunalens (GT) design samt bjuda på en dagsfärsk rapport.
Ännu ett arbetspass väntar. Känns ärligt talat lite gruvsamt. Har varit rätt bekvämt att slippa somliga dårar under påsken. Nåja. Med lite tur har några druckit ihjäl sig.
Gissar på att Släpen kommer plöja upp golven med sina hovar minst två gånger innan jag går hem idag. Russintanten kommer antagligen obemärkt smyga in, vägra hälsa trots ett rungande Tjena från min sida och köpa ett Aftonblad - Den akademiska journalistikens Se & Hör.
Vid avslutad tjänstgöring och hemkomst hade jag tänkt ägna lite tid åt Grosshandlartribunalens (GT) design samt bjuda på en dagsfärsk rapport.
Pantad
En av stammisarna, *Släpen, var som vanligt in för tredje gången under samma arbetspass med, som vanligt, en kasse pantflaskor. Som vanligt hävdade han att det var mer än det egentligen var och som vanligt släpade han fötterna över golvet bort till påskmusten när resultatet av summan var räknad och utropad. När mustsäsongen är över brukar det oftast bli Fanta. Precis som vanligt väntar han tills man slagit in påskmusten, dragit av panten och levererat vad kostnaden blir innan han utan ett ord släpar sig bort till kylen för en liter mellanmjölk. Efter man slagit in mjölken och uppdaterat priset släpar han sig återigen utan ett ord i blindo omkring medans en kö bildas i väntan på att Släpen ska betala.
Efter några vändor runt hyllor och frysar grymtar han fram frågan var saften finns. På precis samma ställe den stått i minst fem år! Som vanligt.
Dagens incident var väl egentligen inte något utöver det vanliga. Skillnaden är bara att jag nog inte stört mig så mycket på honom någonsin. Innan han beslutar sig för att betala med kort ska han såklart ha sin Knox lössnus (som han för övrigt inte kan uttala. Brukar bli Knoss, Ocks, Noss etc). Kortet dras, koden slås, kvittot skrivs ut - Medges Ej. Som vanligt.
Släpen, som den taskigt rakade neandertalare han är, grymtar något ohörbart och gräver upp cash ur fickan.
Som vanligt saknas det fem, tio spänn. När jag upplyser honom om detta kör han sin vanliga grej:
- He jer allt ji ha!
Sen vänder den snåla, giriga lögnaren på klacken och greppar snusdosan under parollen:
- Ji få panschon oppa månda. Betala då.
Jag blev tvungen att bända lös snusdosan ur hans uråldrigt leverbefläckade näve.
Han låtsades helt enkelt inte höra och/eller förstå att man måste lämna kvar varor om man inte har råd. Som vanligt.
Släpen grymtar dovt och lämnar butiken tomhänt. Nu kan kön betas av.
Efter cirka tio minuter kommer han tillbaka med en femhundring. Som vanligt.
"Allt ji ha", my ass!
Lyckligt korkade han sin dosa Knox och mosade in en kraftig nypa negerdeg vars större del hamnade i mungiporna, i de kvarlämnade skäggtestarna och på kassadisken. Som vanligt.
Som du förstått vid det här laget är det ju inte första gången det här scenariot uppdagats, och då kan man ställa sig frågan om han någonsin kommit in på måndag med sin "panschon".
Svaret är nej.
Fast egentligen nja. Det finns en gång då han var uppe i X antal hundralappar och höll sig undan i flera veckor.
Han var dock in när chefen jobbade så då hade han inte nåt annat väl än slanta upp.
Efter några vändor runt hyllor och frysar grymtar han fram frågan var saften finns. På precis samma ställe den stått i minst fem år! Som vanligt.
Dagens incident var väl egentligen inte något utöver det vanliga. Skillnaden är bara att jag nog inte stört mig så mycket på honom någonsin. Innan han beslutar sig för att betala med kort ska han såklart ha sin Knox lössnus (som han för övrigt inte kan uttala. Brukar bli Knoss, Ocks, Noss etc). Kortet dras, koden slås, kvittot skrivs ut - Medges Ej. Som vanligt.
Släpen, som den taskigt rakade neandertalare han är, grymtar något ohörbart och gräver upp cash ur fickan.
Som vanligt saknas det fem, tio spänn. När jag upplyser honom om detta kör han sin vanliga grej:
- He jer allt ji ha!
Sen vänder den snåla, giriga lögnaren på klacken och greppar snusdosan under parollen:
- Ji få panschon oppa månda. Betala då.
Jag blev tvungen att bända lös snusdosan ur hans uråldrigt leverbefläckade näve.
Han låtsades helt enkelt inte höra och/eller förstå att man måste lämna kvar varor om man inte har råd. Som vanligt.
Släpen grymtar dovt och lämnar butiken tomhänt. Nu kan kön betas av.
Efter cirka tio minuter kommer han tillbaka med en femhundring. Som vanligt.
"Allt ji ha", my ass!
Lyckligt korkade han sin dosa Knox och mosade in en kraftig nypa negerdeg vars större del hamnade i mungiporna, i de kvarlämnade skäggtestarna och på kassadisken. Som vanligt.
Som du förstått vid det här laget är det ju inte första gången det här scenariot uppdagats, och då kan man ställa sig frågan om han någonsin kommit in på måndag med sin "panschon".
Svaret är nej.
Fast egentligen nja. Det finns en gång då han var uppe i X antal hundralappar och höll sig undan i flera veckor.
Han var dock in när chefen jobbade så då hade han inte nåt annat väl än slanta upp.
________________________________________
*Släpen
En man i sina sämsta år.
Gör sitt bästa för att undgå att betala vad det faktiskt kostar.
Väldigt lik hur jag tror en grottmänniska ser ut.
Fantastiskt ovårdad.
Kronisk pantare och snusare.
Varför namnet Släpen? Helt enkelt för att den inte kan lyfta på fötterna när den går.
Karikatyrbild kommer.
________________________________________
*Släpen
En man i sina sämsta år.
Gör sitt bästa för att undgå att betala vad det faktiskt kostar.
Väldigt lik hur jag tror en grottmänniska ser ut.
Fantastiskt ovårdad.
Kronisk pantare och snusare.
Varför namnet Släpen? Helt enkelt för att den inte kan lyfta på fötterna när den går.
Karikatyrbild kommer.
________________________________________
Serviceyrkets hårda prövningar - En hjältesaga.
Ett trevligt bemötande av en lyhörd och serviceminded personal är något de allra flesta förväntar sig och många gånger kräver som kund. Somliga butiker förespråkar tom pressveck, chinos, loafers med käcka tofsar osv. Hel och ren som det brukar heta. Visst, det är inte mycket begärt. Dessa punkter kan mer eller mindre alla tillmötesgå.
Hur är det med vett och ettikett då? Ja, det är väl inte heller så svårt. Eller?
Ända sedan jag gick på mitt pass idag kändes det inte riktigt som det skulle. Magen var lätt uppsvullen och oroväckande bubblig. Försökte hålla god min inför kunderna vilket visade sig bli svårare och svårare.
Min nödlösning, som vi kan kalla Plan A, var att ta en sväng in på lagret för att där fly verkligheten och finna den fristad jag så desperat jag behövde.
Dock var detta lättare sagt än gjort då kundströmmarna indikerade på en aldrig sinande evighet.
Tiden gick och trycket ökade ytterligare några bar, min andhämtning blev snabbare vilket så klart blev tvunget att kvävas.
I ett försök att ta kontroll testade jag någon form av profylaxövning utan någon större framgång. Med spänd sätesmuskulatur började också näsvingarna så smått röra på sig. "Fan, det här går ju inte!" Dags för ett nytt grepp i form av Plan B.
Jag tog ett djupt andetag, fixerade blicken på fruktdisken och andades sakta ut simultanskt med att jag med största aktsamhet släppte på greppet.
Kanske skulle det gå att pysa bort problemet i små, omärkbara doser med jämna mellanrum... *Plopp... PLOPP* Eller så inte!
Min diaboliska plan möttes av nederlag. Icke desto mindre bar boquéten en skrud virkad av hin Håles andedräkt.
Plan B visade sig således värdelös. Tillbaka till Plan A.
Allt som krävdes för ett lyckat genomförande var trots allt bara lite tålamod, men med en kontinuerligt stegrande massa bakom helvetesporten spelar tyvärr allt tålamod i världen ingen roll när ekvationen ser ut:
Tålamod vs. Massa + Tid + Tryck = :-(
Men med lite tur och ödets nycker på sin sida kan logik och vetenskap ibland se sig besegrade.
Med hjälp av mantrat 'Vett & Ettikett' samt enorm viljestyrka lyckades jag hålla ut ännu en tid.
"Wohoo! Bara en kund kvar i butiken, det kan gå."
Med stor koncentration pressade jag på avstånd fram ett hyfsat naturligt välkomstleende ackompanjerat med ett något ansträngt Hej. Jag torkade bort den lackande svetten från pannan med ett patetiskt gnyende och började så snabbt som möjligt slå in varorna i kassan för att bli av med kunden så jag äntligen skulle kunna utföra min smutsiga lilla hemlighet.
Plågad av annalkande säteskramper och återhållda flåsanden fladdrade näsvingarna till den milda grad att hade jag plockat ur nycklarna ur fickan hade inte bröderna Wrights livsverk tett sig särskilt imponerande längre.
Självklart ville kunden efter allt var klart och betalt diskutera vårens intåg och skandalerna kring Wanja - Jippi.
I normala fall hade jag kunnat säga "Tack å hej" och vända ryggen till som ett tecken på att jag inte har tid att småprata, men hade jag gjort några stora rörelser hade automateld öppnat.
Jag fick vackert stå kvar.
När så till slut klichéerna ("det börjar bli ljusare nu", "vintern är så lång här uppe", "...men det är ju så blött ute" samt "visst är det väl hemskt", "vad ska dom med så mycke pengar till?!", "he gå då int lita på nån nuförtin", "det var bättre förr" blablabla) var överstökade och dörren slagit igen bakom kunden inföll sig det efterlängtade lugn segerns vindar snart skulle smeka i en omsorgsfull bris.
Då explotionsrisken rankades högre än Peps 70-tal infann sig med ens Plan C.
Att vagga ut till lagret och anamma Plan A var nämligen inte att tänka på.
Ty så briserade Kapten Tarm ut i sin mäktiga hedningahymn och fördrev de gasiga djävulshundar som tagit min lekamen i besittning sedan lunch.
Med en efterglöd av saffran steg sakta en tjock, syrefattig tät dimma med kraftig densitet i butiken.
Att en känsla som kan liknas vid att slita blöta och varma snökedjor genom buken kunde bringa ett sådant lyckorus kunde jag knappast tro. Med Kapten Tarms befallande stämma fortfarande ringande i öronen log jag drömskt och hade just då inte en tanke på det rättliga efterspelet. Innan jag visste ordet av dök två kunder in. En av dessa var *Femfem.
Lyckligtvis antog den andra kunden på eget bevåg att det var Femfem som inte duschat på en vecka (vilket nog inte är så ovanligt ändå). Med rynkad näsa och menande blick tittade den andra kunden på mig för medhåll och, skulle jag tro, försäkra sig om att det inte var en begynnande hjärnblödning. Som en serviceminded och lyhörd anställd med ett trevligt bemötande himlade jag pliktskyldigt med ögonen.
Kunden har alltid rätt. Det är insidan som räknas.
________________________________________
*Femfem
En återkommande kund tillika original.
Jag spår många historier om denna man, utöver de som redan skett.
Varför alias Femfem? Jo:
Pite 5-5, ett idag nedlagt mentalsjukhus.
För att göra schablonbilden av dess intagna patienter fulländad och fundamental skapade Gud under en hård efterfest the one, the only Femfem - Ett mentalsjukhus på två ben. Karln är en roadshow! Karikatyrbild kommer.
________________________________________
*Femfem
En återkommande kund tillika original.
Jag spår många historier om denna man, utöver de som redan skett.
Varför alias Femfem? Jo:
Pite 5-5, ett idag nedlagt mentalsjukhus.
För att göra schablonbilden av dess intagna patienter fulländad och fundamental skapade Gud under en hård efterfest the one, the only Femfem - Ett mentalsjukhus på två ben. Karln är en roadshow! Karikatyrbild kommer.
________________________________________
Premiär!
GT's Paperboy
Grosshandlartribunalen, årgång 1, nr, 1.
Mmm, smaka på det. Känn på det. Klä av det. Smek det.
En tidsskrift som först och främst kommer avhandla mitt liv och leverne som grosshandlare på en liten livsmedelsbutik i norr. Efter eget tycke och erfarenhet är Piteå definitivt den stad där det är allra tätast av original, löst pack och allehanda idioter. Allt ovanstående i en ljuvlig mixtur av småstadsmentalitet som givetvis står till grund för Grosshandlartribunalens (GT) stoff.
Misantropi och nihilism inom serviceyrket har länge saknat en röst, dock inte längre!
Grosshandlartribunalen (GT) är den fadersgestalt som binärförkroppsligar Piteås meste grosshandlare.
