Tisdag

Vad har då denna underbara dag spytt ur sitt sköte?
För att mjukstarta dök Släpen upp. Han var draperad i silke, bar hög hatt och vita svanskinnshandskar. Pluderhosor, monokel och kravatt. Han luktade gott också.
Nej, skämt åsido. Han var sitt vanliga jag, som den där lortgrisen i Snobben. Fast äldre. Mycket äldre.
Med snusklasor i mungiporna och smakfullt bruna läppar ville han köpa Knox. Det var dock fortfarande slut.
- Da vela ji hav eneeh... Kro..Kra... En såndäringa grön.
- Ett stycke Kronan var det, ja.

Två är som bekant bättre än en och så här går den historien:
Efter att en kund betalat med kort måste man trycka på en viss knapp på kassaapparaten för att slå ut kvittot. Gör man inte det tror kassan att samma kund lägger till fler varor och nollar sig alltså inte. Detta var precis vad jag inte hade gjort när en dam i övre pensionsåldern lastade upp sina saker på disken. Killen före hade tydligen bråttom iväg och brydde sig inte om att vänta på ett kvitto. Det är det förvisso inte så många som gör heller, men just den här gången skenade tankarna iväg på någon annan syssla så jag tänkte helt enkelt inte på att trycka på kortknappen.

Damens varor uppgick till en summa av, i runda slängar, fyrtio kronor. Med föregående kunds grejor gick notan lös på en dryg hundring. Av gammal vana rabblade jag utan någon närmare eftertanke upp summan som stod på displayen och kom samtidigt på att det kunde ju inte stämma. Av damens bleka, förfärade ansiktsuttryck att döma tyckte inte hon det heller.
- Nehej du! Försök inte med mig!
- Nej, jag ser ju att det inte är riktigt som det ska.
- Hundratrettioåtta kronor för det här?! Nog är ni dyra här men nån måtta får det vara!

Med ett förstående leende tänkte jag att saken var ur världen medans jag knappade runt i kassan för att återställa allt till det normala, men riktigt så var det inte.
- Det här går jag inte på!
- Lugn bara, det här rättar vi till serru, svarade jag så trevligt jag kunde.
- Du kanske kan lura andra på pengar men inte mig! Det här går jag inte på!
Efter en förklaring och simultanskt med det levererat den korrekta summan samt gett henne växel och kvitto kom nådastöten.
- Lurendrejeri går jag inte på!

Thank you, come again.

GT Taltidningen - Svinsmittan

I dagarna har vi blivit varse om den nya, hittills obotliga, epidemin svinsmitta.
Det sägs att den väntas vara värre och spridas lättare mellan människor än fågelinfluensan och nu har den nått Sverige, norrbotten.

Grosshandlartribunalen har i samarbete med Munksund Universitet (MU) undersökt smittans källa och kartlagt dess framfart genom landet.
- De provsvar vi fått visar alla samma resultat. Säger Erik Brunflo, medicinprofessor på MU.
Med hjälp av ett lackmuspapper kunde alla tvivel avskrivas. "Den Salte" är tillbaka på vägarna.

Med "Den Salte" menar Brunflo artisten Christer Sjögren som härom veckan skakade liv i sitt "Vikingarna" ännu en gång.
- Var än "Den Salte" befunnit sig har tydliga fall av svinsmittan påträffats, fortsätter Brunflo och menar med det bestämt att både gåtan är löst och att vaccinet är en självklarhet.
- Stoppa Vikingarnas turné!

GTs husband, Grosshandlartrion, presenterar här nedan en liten visa för att sammanfatta reportaget.






- Leif Donner
GT Taltidningen
Grosshandlartribunalen@gmail.com

Dagens skörd

Släpen köpte snus. "Nochs" var slut så det blev en "Kron" a.k.a Kronan.
Pant för nio piastrar. Kortet drogs och se där! Det gick igenom! Släpen lommade några varv i butiken innan han återgick till att plocka några fanta och handla igen. Slutligen gick han ut.

Två fjortisar av kvinnlig börd kom in, plockade på sig fruktklubbor och vrålade
- Bajsnegerballe!

Det nya inneordet?

EXTRA! EXTRA!


Grosshandlartribunalen (GT) tar nya grepp och lanserar GT Taltidningen.

Först ut är ett personporträtt på jordbruksminister Eskil Erlandsson av GTs aspirerande journalist Leif Donner.
Leif kommer ägna sig åt allt från kultur och musik till stora journalistiska avslöjanden som bör få alla utan rent mjöl i påsen att bäva.



Med det sagt hälsar Grosshandlartribunalen Leif Donner välkommen och hoppas att han kommer bringa mycket nöje åt GTs synskadade läsare.

Dum & Dummare



För att runda av arbetsveckan kommer här två lustiga telegram från gårdagens arbetspass.

Stjärn/stolpskott nr. 1.
Äldre dam som till synes enbart hyser blått blod i ådrorna sticker endast in huvudet genom entrédörren.
- Psst.
Psst? När i helvete var det inne senast? Samtidigt som äppelknyckarbyxor och Mästerdetektiven Kalle Blomqvist?!
Jag reagerade inte nämnvärt eftersom det inte är så vanligt att hälsa med ett "psst" och trodde således att hon väste åt något barnbarn eller liknande. Jag såg inte heller ansiktet utan bara en gråsprängd kalufs som antingen kunde vara nacken eller ett framåtlutat huvud med blottad virvel.
- Psssst!
Ett andra, denna gång mer utdraget, psst måste ju betyda något. Jag ställde mig därför i position så att jag kunde skåda hela kroppshyddan och ansiktet. Med ett frågande ansiktsuttryck gav jag gensvaret att hon hade min uppmärksamhet och det bara var att tala om vad hon ville, men ack. Ett tredje kraftfullt
- PssssT! senare gjorde att jag tog till orda.
- Ja? Kan jag hjälpa till med nåt?
- Jag har en hund med mig här så jag kan inte komma in... då?
- Nej, det stämmer.
- Jaha ja. Då måste jag alltså stå såhär... då?
- Ja, om du inte kan tänka dig lämna hunden utanför så får det nog bli så.
- Jag har ett paket att hämta här.

Som de flesta vet krävs det en avisering för att kunna hämta ut postpaket. Man brukar oftast få ett brev där det står nåt i stil med "Ditt paket finns att hämta på xxx efter kl. xxx" följt av datum. Jag efterfrågar avin (då det också står vilket nummer paketet har vilket gör det ungefär tjugo gånger lättare att hitta) och hon räcker över en papperslapp, alltså ingen avi i a4-format.
- Men det här är ju en räkning.
- Nejdå, det är en avi.
- Nej, det är en räkning. Ett inbetalningskort. Jag behöver en avisering att paketet finns här och några siffror som också ska stå med.
- Men det är ju allt jag fått. Jag har hämtat ut paket hundratals gånger med en sån här!
Adelsdamen börjar bli lite frustrerad då mina gensvar inte överensstämmer med vad hon vill höra. Hon vägrar lyssna på mina förklaringar om att det är en räkning hon tagit med sig och ingen avisering och börjar peka på inbetalningskortet.
- Här finns ju hur många siffror som helst!
- Ja, men det är inte de siffror jag behöver för att kunna hitta ditt paket.
- Titta! Hur många som helst!
- Ocr-nummer, belopp att betala, kundnummer, postgironummer... Tyvärr. Inget av dessa nummer är vad jag behöver.
- Jag har skickat beställningen för två veckor sedan. Det måste ju ha kommit in!
- Du kanske måste betala räkningen först innan dom skickar paketet eller avin?
Osv. osv. Moment 22. Blev slutligen tvungen att ägna mig åt andra kunder och avslutade med att återigen säga att hon måste ha en avi med sig.
- Så det har inte kommit... då?

Stjärn/stolpskott nr. 2.
En kille kommer in, nickar lite försynt och travar bort till lösgodiset. Att plocka ihop en lördagspåse brukar gå rätt snabbt så jag gör bedömningen att det inte är lönt att börja med nåt större projekt innan han betalat.
Det går en minut. Det går två. Det går fem.
Jaja, lika bra att göra någon nytta. Jag går ut bland hyllorna och börjar ställa i ordning diverse varor, kolla sånt som borde fyllas på etc. Precis när jag böjer mig ner för att fixa i nedersta hyllplanet ser jag i ögonvrån killen gå mot kassan.
Tänker att jag bara ska greja två paket flingor som står på sniskan innan jag ämnar återgå bakom disken. Ett initiativ som tar kanske tio sekunder att fullborda.

*Knack knack knack*
Killen knackar alltså på kassadisken som om det vore en dörr! Petar till flingpaketet, ställer mig upp och börjar gå mot kassan. Han står med ryggen mot mig utan en tanke på att vända sig om för att se efter var jag är, och i brist på den klassiska hotellklockan, röstresurser, tio sekunders tålamod samt vridmoment/syn laddar han upp och knackar ännu en gång. Den här gången hårdare och rappare än förut, precis som om det vore en dörr.
*Knackknackknackknack*
När jag fem sekunder senare står framför honom utbrister han, nästan panikartat:
- Hejjagheterxxxochjagskaköpadethärgodiset!

Ja, vad säger man? Piteå.

Repris #2



Då käre, goe Grosshandlarn ligger hemma med feber, förkylning och en strut bröllopskonfekt finns inte mycket annat att bjuda på idag än en repris från min första vecka på jobbet. Ja, detta har verkligen hänt!

Den karismatiske lille mannen jag aldrig glömmer gläntade försiktigt på entrédörren och stack endast in huvudet och tittade sig nervöst omkring samtidigt som han täckte för ansiktet med kragen. Axlarna var uppdragna och hans mössa strategiskt placerad för att dölja så mycket som möjligt av anletsdragen på denna 40-45-åring.
Då han förstått att jag var ny och inte kände igen honom pilade han käpprätt ner mot porrhörnan där han frenetiskt bläddrande kastade stressade blickar över skuldrorna.
Naturligtvis tyckte jag att alltsammans verkade rätt misstänksamt så jag höll ögonen på nervknippet vilket han också märkte. Detta gjorde honom alltmer nervös och spattig. Han gick igenom tidning för tidning, bläddrade, vred och vände och såg sig om mot mig minst var tjugonde sekund. Det såg ut att bli en fråga om tålamod.

Den taskiga tajmingen av två godissugna tjejer gjorde att jag måste slita blicken från "den maskerade främlingen" ett slag då jag vägde lösgodiset och letade efter de rätta knapparna på kassan. Det var som sagt min första vecka.
Under denna korta tid hinner främlingen, ohyggligt snabbt, rusa ut ur butiken. Jag hann bara få en glimt av honom i periferien men det var ändå ingen som helst tvekan om vad jag såg. Svartalven, så snabb som han var, hade på ett väldigt klumpigt och osmidigt vis mosat in en blaska under tröjan. Han höll fortfarande i den med ena näven och tidningen stack väl synligt ut under tröjan. Den låg i ca 45 graders vinkel så det var ju ganska svårt att missa.
Givetvis kan jag inte lämna butiken till sitt öde och springa efter honom heller, så det var bara att gratulera och försöka pränta in bilden av Svartalven så gott det gick i minnet så skulle jag minsann ta honom nästa gång!
Hade det varit en vanlig, alldaglig historia hade den slutat här. Men nu gör den inte det.

Efter vad jag uppskattar till två timmar kommer han tillbaka. Han ställer sig på säkert avstånd från mig och öppnar brödintaget:
- Duu.. ja ha gjort nå dumt. Rösten är faktiskt bland det roligaste jag hört! Han låter som den finniga tonåringen i The Simpsons som brukar jobba på diverse snabbmatkedjor.
- Jo, jag såg det men du var ju så snabb så jag hann inte stoppa dig.
- Heh... jåå. Ja ångra mä.
- Det är ju så dags nu det, du har ju redan stulit tidningen.
- Ja ha en sjukdom. Ja ä översexuell å ja ha int fått min spruta idag.
- Vad är det för spruta då?
- Jåå, du vet, när ja int få min spruta bli ja alldeles galen! Du vet, ja ba runka, runka, runka.
- ???
- Mina testiklar är som en femårings..

Efter det läskande uttalandet försöker jag hyssja Svartalven och påpeka att det är flera barnfamiljer i butiken.
Han verkar inte bry sig om det utan fortsätter att förklara sin sjukdom. Att det driver honom till runkvansinne när han inte fått sin medicin och, som sagt, att hans testiklar krymp av allt tajjande.
På frågan varför han inte bara betalade för tidningen (som var av märket Legshow, därav dagens bild) svarade han helt sonika att han inte hade tid.

Med respekt för barnfamiljerna i butiken gjorde jag processen kort. Svartalven betalade för tidningen och fick lämna kvar den. Upptäckte dock några misstänkta dna-fläckar på några sidor samt att mittuppslaget var sönderrivet.
Vi gjorde också dealen att han såklart aldrig mer skulle sätta sin fot inne i butiken, och jag har faktiskt inte sett till honom sedan dess heller.
Såvitt jag vet sitter han fortfarande i sin fåtölj och luktar på...
 

Personalfest & Kissets återkomst



Ett hejrungande ös när det bjöds till fest igår. Personalfest för att vara mer exakt och lagom till det gjorde Kisset storstilad comeback sedan han uppehållit sig på Liseberg under en längre tid.

På menyn stod en dansk trubadur, en värd i lila pimphatt, dam och herrbrottning mm. Allt smakfullt dekorerat med vägkoner i miniatyr fastsatta i taket ackompanjerat med skenet av blacklights.
I cigarettdimmorna kunde ett flertal överförfriskade kändisar skönjas, dock var det inte så många som ville låta sig bli intervjuade av Grosshandlartribunalens (GT) utsände reporter. Chefen kunde inte närvara och ingen av kollegorna heller. Faktum är att dom med största sannorlikhet inte visste att det var personalfest.
Ska försöka komma ihåg att tala om det för dem nästa gång.

Här nedan följer några bilder på Kissets resa från Liseberg till festen. Han har hittills aldrig missat en enda fest.





Slutligen, tack till festminglarna jag fick dela VIP-rummet med. Det var trevligt!

Den skojfriska naturen



Idag var det in en dvärg. En livs levande dvärg!

Släpen gjorde också ett besök - påskmust och snus, eller "nåssk" som det hette idag.
Ingen pant, dock.

Update

Ingen kändis idag, däremot två nya lirare.

Den första, en tjej runt 25-30-årsåldern, plockade en lösviktsgodis, EN. Den vägde såpass lite att den inte gick att slå in i kassan så jag slog in 50 öre manuellt istället. Hon pulade in den i kraniet och smaskade för glatta livet samtidigt som hon mellan tuggorna sa:
- Åh, gu va äcklit. Skitgammal! Det här kan ni ju int sälja.
Sen gick hon ut.

Den andra, en kviga runt 40-årsåldern, lade oblygt fram en porrtidning på disken. Det har ju hänt och händer att snälla äkta makor köper något uppiggande till mannen. Somliga köper pornografisk lektyr när missionären med ljuset släckt inte riktigt räcker till så båda kan bläddra förbi bilderna och "bara läsa artiklarna".
Ibland kanske det händer att nån av dom handlar till sig själva vilket nog hör mer till ovanligheterna.
Det var inte förrän en halvtimme efteråt det slog mig att det var renodlad lebbporr, och det gott folk hör definitivt inte till vanligheterna.

Fräsig tant, ialla fall.

Kärringar över 16 luktar lik



 Det där om liklukt och sextonåringar ska enligt skvaller vår dyslexiske konung ha yttrat under en blöt afton. Om det är sant eller ej kan jag förstås varken bekräfta eller dementera. Hur grisigt det än må vara så måste ju det vara den största triumf här i livet för kungen av kromosomer, C-G Bernadotte. (Näst efter han lärde sig stava jättesvåra ord som "Pitt" och "Japan".) C-G och lekkamraten Noppe dunkade antagligen varandras ryggar, korkade fnissande upp nästa flaska Blå Château och svinade vidare.
Manschauvinismen i de adliga kretsarna verkar vara likvärdigt apanaget, alla känner till det men ingen ifrågasätter det.

För att återgå till ämnet och lämna ovanstående klausul.
Sextiofem. Pensionsålder. Pensionärer. De flesta känner till rasen. Något som verkar känneteckna dessa kallblod är det allvetande stadie som infinner sig när yrketslivet lagts på hyllan. En absolut och direkt rättighet, inte skyldighet, att få styra och ställa efter det egna behaget.
Ålderdomen betyder alltså att när man stigit i med ena benet i Karons eka har alla andra fel.
Att med ilska och bitterhet gå omkring och irritera sig på triviala småsaker och låta alla få veta det. 
Att med en sista kraftansträngning göra sig så viktig man kan med de små medel som bjuds. Det spelar ingen roll vad det handlar om så länge Pensionären känner sig viktig och har med sig allehanda pekpinnar i rullatorn.
Med detta sagt, tillåt mig presentera *Tant Beige! Piteås Kallblodsambassadör och rektor i prismärkningsvett samt talteknik.

En tanig, intetsägande pensionär kommer in. Tar en kundkorg och vaggar saktmodigt runt i butiken. Skorpor, kaffebröd, mariekex slinker ner i korgen. Vid mejerikylen vänder hon sig hastigt om och frågar något irriterat vad hälsofilen kostar.
Av någon anledning satt inte prislappen på kanten kvar.
Då jag inte har priset på varenda pinal i huvudet anser jag det bäst att göra en enkel priskoll i stället för att bara skjuta från höften så jag säger helt enkelt att jag tyvärr inte har det i minnet men att jag kan kolla i kassan.
Sammanbitet står hon kvar och rör sig inte en millimeter så jag går runt kassadisken och ner till kylen för att där ta en liter hälsofil och skynda tillbaka bakom kassan igen så jag kan ha uppsyn över de övriga kunderna.
Trycker på priskollknappen och scannar in varan. Den kostar X kronor. Jag väntar på ett svar som Nej, då var det för dyrt. Eller, Jaha, tack då vet jag. Inte ett ljud.
- Vill du ha den eller?
Vilket svar som helst hade dugit bra för min del, men Tant Beige står ståndaktigt kvar i en stolt pose med den lilla näsan riktad mot taklisten och de ännu mindre falkögonen fästa på mig utan att indikera på varken det ena eller det andra.

Tystnaden bryts av att en annan kund säger Hej och börjar lägga upp sina varor. Som den charmante Grosshandlare jag är besvarar jag hälsningen och riktar min uppmärksamhet mot honom istället. Jag ställer hälsofilen på sidan av och tänker att hon får väl fundera ifred då, om inte annat ställer jag tillbaka den i kylen så fort jag tagit betalt av mannen framför mig. Jag slår in en vara. Jag slår in två. Då hör jag en kraftig nasal inandning och ett sjuhelvetes tryck ur hennes gamstrupe:
- Det här är falsk marknadsföring!
Både jag och mannen framför mig blir som förstenade för ett kort ögonblick innan vi båda vänder blickarna mot Tant Beige.
- Ursäkta?
- Det här är falsk marknadsföring!
- Nämen det är det väl inte?
-Jodå! Det är det visst det. Ni vill att man inte ska veta vad det kostar.
- Så är det ju givetvis inte, och falsk marknadsföring är ju en helt annan sak.

Tant Beige börjar närma sig falsettstadiet men lyckas på ett, faktiskt, imponerande vis parera genom att peka med hela handen mot mig och samtidigt ge ifrån sig uppstyltade gormanden med mellanrum för att ta sats med en ny handrörelse.
- Det, här, är, falsk, marknadsföring! Ni, vill, inte, att, man, ska, veta, vad, det, kostar!
Nä, vi vill ju gärna kunna ge kvitto, hånskratta och triumferande utbrista Lurad! Det sa jag förstås inte, men önskar i efterhand att jag gjorde det.

Mannen framför mig stirrar chockartat och börjar skaka på huvudet som för att tala om för henne att hon inte är riktigt klok. Jag gör detsamma men väljer istället att ignorera henne och fortsätta slå in de varor jag påbörjat.
Undertiden orerar Tant Beige på bästa politikermanér om att det är falsk marknadsföring, att vi inte vill att kunderna ska få veta varupriser, att det är lurendrejeri etc etc etc. Slutligen kom det föga oväntade:
- Jag kräver att du kommer hit med en prislapp NU!! Just här tappar hon greppet om den lilla självbehärskning hon i inledningen hade och det wailande skriet är ett öronskärande faktum, och just här tappar jag tålamodet.
Jag försökte diskutera, det gick inte. Jag försökte förklara, hon lyssnade inte. Jag försökte lyssna och använda kroppsspråk, det gick inte fram/sidan kunde inte visas. Tant Beige blev mer och mer upprörd och skrikig.
Hon vägrade stanna upp och höra vad jag hade att säga. Hon hade alltså bestämt att så var det.

I frenesin letar jag med blicken efter prismärkaren, sliter den till mig och smackar fram en prislapp varpå jag med raska steg stormar ner till mejerikylen, sliter upp dörren och dunkar dit lappen.
Med ett förnöjt flin betraktar Tant Beige sin seger.
- Sådär! Är damen nöjd nu?! frågar jag cyniskt.
- Hälsofilen står på fel plats.
- Vadå fel plats?!
- Jamen där står ju A-Fil där hälsofilen står och tvärtom.
Eftersom man packar upp och in mejerivaror inifrån kylen på morgonen hade någon tydligen placerat dessa två sorter på varandras plats. Ett vedervärdigt misstag som skiljer tio centimeter åt. En decimal jag upplyste min käre kund om.
- Men herregud! Det skiljer en decimeter, visst ser du väl skillnad på A-Fil och hälsofil?! Särskilt när du vet vad du ska ha.
- Jamen tänk om man har bråttom och då tar man fel. Då blir det ju ett annat pris.
- Men förihelv.. tittar du på prislappen och blundar sen när du tar filpaketet?
- Det är falsk marknadsföring...
- Ja-HA! Då gör jag väl om hela skiten då!

Tant Beige står kvar i samma stance hon stått sedan hon öppnade anfallet och övervakar så allt går rätt till.
I stridens hetta slänger jag upp filpaketen på hyllan ovanför för att få plats att utifrån kylen göra om allt. Råkar tom. riva ner några gräddfil och creme fraiche. Slutligen dammar jag igen dörren.
- Så! Allt till belåtenhet?! Något mer jag kan göra för damen?
Tror äntligen hon fattat att hon sedan länge gått för långt då hon, nästan skamset, äntligen inte har nåt mer att gnälla på. Inte idag i alla fall.

För att avsluta där jag började, om kärringar över 16 luktar lik, hur ska man då beskriva den ohyggliga odör själen avger vid 65?

Ps. Hon betalade inte för påsen.

________________________________________

*Tant Beige

Detta lätt kutryggade exemplar bär alltid en beige basker och en beige överrock.
Beige så det sticker i ögonen.
Därav Tant Beige.
Karikatyrbild kommer.
________________________________________


 



Repris #1

Tisdag, ack en sådan besvikelse. Trots en hel dag på fältet har Grosshandlartribunalens (GT) reporter inga breaking news att komma med. Släpen såg jag inte till, däremot hans dvärg, tillika fru (japp, påskmust och en liter mellanmjölk).
Femfem var också förbi. Något yr i mössan av sina beska droppar skulle han nödvändigtvis ha Escort rulltobak även fast vi inte har det. När poletten sent omsider föll platt ville han ha John Silver Original, också det ett märke vi inte har i utbudet. Femfem protesterade och ansåg sig tydligt se en packe John Silver Original, innan han förstod att det bara var cigarettfilter...
Det var alltså en riktigt tråkig dag på arbetet, en sån där dag då inget händer och sånt som är trist men nödvändigt måste göras. För att hantera tristess kontra arbetsuppgift händer det lätt att man blickar ut över golvet, blir en aning sentimental och minns olika incidenter. Till exempel...

Scenario 1 (inträffade för ca 1 år sedan):
En likadan dag som igår. Skitgörat skulle grejas, ett nödvändigt ont. Humöret var kanske inte på topp.

Kille ~16: Öh, du.. kostar den här tolv? (Håller upp en cola.)
Jag: Ja.
Kille ~16: Meen.. den kosta ju tie förut?
Jag: Ja.
Kille ~16: Men nu kostar den tolv?
Jag: Jaa.

Killen funderar några sekunder. Av ansiktsuttrycket att döma verkar han inte förstå hur detta kan ha gått till.
Hans ögon ser ut att smalna av lite som för att delge misstanke om att något inte står riktigt rätt till.
För att vara helt, helt säker är det nog bäst att han stryper alla frågetecken genom att lägga huvudet lätt på sne och med en överlägsen röst komma med the million dollar question:

Kille ~16: Har ni höjt?

Vad tror du? Kommer du inte på svaret, fortsätt läs.

Jag: Näe, vi har sänkt faktiskt.
Kille ~16: Eh, vaa?
Jag: Jo. Vi har sänkt såpass mycke att priset nästan gått i helcirkel och stannat på tolv!
Kille ~16: Vaaa?
Jag: *Suck* Den kostar tolv spänn, ska du ha den eller?
Kille ~16: ...jo.

Trögt folk finns det gott om. Ungefär som Piteås blondaste brunett. Hinner inte rapportera detaljerna om henne just nu, men en favorit för att få som hon vill med rabatter osv. är "Men jag känner ju din syster!"
Coolt, det gör jag med. Får jag rabatt och förmåner på ditt jobb då?

Nu blir det ett snabbt lunchintag innan jobbet.

I väntans tider

Snart är det dags för mig att återgå till "redaktionen".
Ännu ett arbetspass väntar. Känns ärligt talat lite gruvsamt. Har varit rätt bekvämt att slippa somliga dårar under påsken. Nåja. Med lite tur har några druckit ihjäl sig.

Gissar på att Släpen kommer plöja upp golven med sina hovar minst två gånger innan jag går hem idag. Russintanten kommer antagligen obemärkt smyga in, vägra hälsa trots ett rungande Tjena från min sida och köpa ett Aftonblad - Den akademiska journalistikens Se & Hör.

Vid avslutad tjänstgöring och hemkomst hade jag tänkt ägna lite tid åt Grosshandlartribunalens (GT) design samt bjuda på en dagsfärsk rapport.

Pantad



En av stammisarna, *Släpen, var som vanligt in för tredje gången under samma arbetspass med, som vanligt, en kasse pantflaskor. Som vanligt hävdade han att det var mer än det egentligen var och som vanligt släpade han fötterna över golvet bort till påskmusten när resultatet av summan var räknad och utropad. När mustsäsongen är över brukar det oftast bli Fanta. Precis som vanligt väntar han tills man slagit in påskmusten, dragit av panten och levererat vad kostnaden blir innan han utan ett ord släpar sig bort till kylen för en liter mellanmjölk. Efter man slagit in mjölken och uppdaterat priset släpar han sig återigen utan ett ord i blindo omkring medans en kö bildas i väntan på att Släpen ska betala.
Efter några vändor runt hyllor och frysar grymtar han fram frågan var saften finns. På precis samma ställe den stått i minst fem år! Som vanligt.

Dagens incident var väl egentligen inte något utöver det vanliga. Skillnaden är bara att jag nog inte stört mig så mycket på honom någonsin. Innan han beslutar sig för att betala med kort ska han såklart ha sin Knox lössnus (som han för övrigt inte kan uttala. Brukar bli Knoss, Ocks, Noss etc). Kortet dras, koden slås, kvittot skrivs ut - Medges Ej. Som vanligt.
Släpen, som den taskigt rakade neandertalare han är, grymtar något ohörbart och gräver upp cash ur fickan.
Som vanligt saknas det fem, tio spänn. När jag upplyser honom om detta kör han sin vanliga grej:
- He jer allt ji ha!
Sen vänder den snåla, giriga lögnaren på klacken och greppar snusdosan under parollen:
- Ji få panschon oppa månda. Betala då.

Jag blev tvungen att bända lös snusdosan ur hans uråldrigt leverbefläckade näve.
Han låtsades helt enkelt inte höra och/eller förstå att man måste lämna kvar varor om man inte har råd. Som vanligt.
Släpen grymtar dovt och lämnar butiken tomhänt. Nu kan kön betas av.
Efter cirka tio minuter kommer han tillbaka med en femhundring. Som vanligt.
"Allt ji ha", my ass!
Lyckligt korkade han sin dosa Knox och mosade in en kraftig nypa negerdeg vars större del hamnade i mungiporna, i de kvarlämnade skäggtestarna och på kassadisken. Som vanligt.

Som du förstått vid det här laget är det ju inte första gången det här scenariot uppdagats, och då kan man ställa sig frågan om han någonsin kommit in på måndag med sin "panschon".
Svaret är nej.
Fast egentligen nja. Det finns en gång då han var uppe i X antal hundralappar och höll sig undan i flera veckor.
Han var dock in när chefen jobbade så då hade han inte nåt annat väl än slanta upp.

________________________________________

*Släpen

En man i sina sämsta år.
Gör sitt bästa för att undgå att betala vad det faktiskt kostar.
Väldigt lik hur jag tror en grottmänniska ser ut.
Fantastiskt ovårdad.
Kronisk pantare och snusare.
Varför namnet Släpen? Helt enkelt för att den inte kan lyfta på fötterna när den går.
Karikatyrbild kommer.
________________________________________

Serviceyrkets hårda prövningar - En hjältesaga.



Ett trevligt bemötande av en lyhörd och serviceminded personal är något de allra flesta förväntar sig och många gånger kräver som kund. Somliga butiker förespråkar tom pressveck, chinos, loafers med käcka tofsar osv. Hel och ren som det brukar heta. Visst, det är inte mycket begärt. Dessa punkter kan mer eller mindre alla tillmötesgå.
Hur är det med vett och ettikett då? Ja, det är väl inte heller så svårt. Eller?

Ända sedan jag gick på mitt pass idag kändes det inte riktigt som det skulle. Magen var lätt uppsvullen och oroväckande bubblig. Försökte hålla god min inför kunderna vilket visade sig bli svårare och svårare.
Min nödlösning, som vi kan kalla Plan A, var att ta en sväng in på lagret för att där fly verkligheten och finna den fristad jag så desperat jag behövde.
Dock var detta lättare sagt än gjort då kundströmmarna indikerade på en aldrig sinande evighet.
Tiden gick och trycket ökade ytterligare några bar, min andhämtning blev snabbare vilket så klart blev tvunget att kvävas.
I ett försök att ta kontroll testade jag någon form av profylaxövning utan någon större framgång. Med spänd sätesmuskulatur började också näsvingarna så smått röra på sig. "Fan, det här går ju inte!" Dags för ett nytt grepp i form av Plan B.

Jag tog ett djupt andetag, fixerade blicken på fruktdisken och andades sakta ut simultanskt med att jag med största aktsamhet släppte på greppet.
Kanske skulle det gå att pysa bort problemet i små, omärkbara doser med jämna mellanrum... *Plopp... PLOPP*  Eller så inte!
Min diaboliska plan möttes av nederlag. Icke desto mindre bar boquéten en skrud virkad av hin Håles andedräkt.
Plan B visade sig således värdelös. Tillbaka till Plan A.
Allt som krävdes för ett lyckat genomförande var trots allt bara lite tålamod, men med en kontinuerligt stegrande massa bakom helvetesporten spelar tyvärr allt tålamod i världen ingen roll när ekvationen ser ut:
Tålamod vs. Massa + Tid + Tryck = :-(
Men med lite tur och ödets nycker på sin sida kan logik och vetenskap ibland se sig besegrade.
Med hjälp av mantrat 'Vett & Ettikett' samt enorm viljestyrka lyckades jag hålla ut ännu en tid.
"Wohoo! Bara en kund kvar i butiken, det kan gå."

Med stor koncentration pressade jag på avstånd fram ett hyfsat naturligt välkomstleende ackompanjerat med ett något ansträngt Hej. Jag torkade bort den lackande svetten från pannan med ett patetiskt gnyende och började så snabbt som möjligt slå in varorna i kassan för att bli av med kunden så jag äntligen skulle kunna utföra min smutsiga lilla hemlighet.
Plågad av annalkande säteskramper och återhållda flåsanden fladdrade näsvingarna till den milda grad att hade jag plockat ur nycklarna ur fickan hade inte bröderna Wrights livsverk tett sig särskilt imponerande längre.
Självklart ville kunden efter allt var klart och betalt diskutera vårens intåg och skandalerna kring Wanja - Jippi.
I normala fall hade jag kunnat säga "Tack å hej" och vända ryggen till som ett tecken på att jag inte har tid att småprata, men hade jag gjort några stora rörelser hade automateld öppnat.
Jag fick vackert stå kvar.
När så till slut klichéerna ("det börjar bli ljusare nu", "vintern är så lång här uppe", "...men det är ju så blött ute" samt "visst är det väl hemskt", "vad ska dom med så mycke pengar till?!", "he gå då int lita på nån nuförtin", "det var bättre förr" blablabla) var överstökade och dörren slagit igen bakom kunden inföll sig det efterlängtade lugn segerns vindar snart skulle smeka i en omsorgsfull bris.
Då explotionsrisken rankades högre än Peps 70-tal infann sig med ens Plan C.
Att vagga ut till lagret och anamma Plan A var nämligen inte att tänka på.

Ty så briserade Kapten Tarm ut i sin mäktiga hedningahymn och fördrev de gasiga djävulshundar som tagit min lekamen i besittning sedan lunch.
Med en efterglöd av saffran steg sakta en tjock, syrefattig tät dimma med kraftig densitet i butiken.
Att en känsla som kan liknas vid att slita blöta och varma snökedjor genom buken kunde bringa ett sådant lyckorus kunde jag knappast tro. Med Kapten Tarms befallande stämma fortfarande ringande i öronen log jag drömskt och hade just då inte en tanke på det rättliga efterspelet. Innan jag visste ordet av dök två kunder in. En av dessa var *Femfem.

Lyckligtvis antog den andra kunden på eget bevåg att det var Femfem som inte duschat på en vecka (vilket nog inte är så ovanligt ändå). Med rynkad näsa och menande blick tittade den andra kunden på mig för medhåll och, skulle jag tro, försäkra sig om att det inte var en begynnande hjärnblödning. Som en serviceminded och lyhörd anställd med ett trevligt bemötande himlade jag pliktskyldigt med ögonen.

Kunden har alltid rätt. Det är insidan som räknas.
________________________________________

*Femfem

En återkommande kund tillika original.
Jag spår många historier om denna man, utöver de som redan skett.
Varför alias Femfem? Jo:
Pite 5-5, ett idag nedlagt mentalsjukhus.
För att göra schablonbilden av dess intagna patienter fulländad och fundamental skapade Gud under en hård efterfest the one, the only Femfem - Ett mentalsjukhus på två ben. Karln är en roadshow! Karikatyrbild kommer.

________________________________________ 

Premiär!

GT's Paperboy                                          

Grosshandlartribunalen, årgång 1, nr, 1.

Mmm, smaka på det. Känn på det. Klä av det. Smek det.
En tidsskrift som först och främst kommer avhandla mitt liv och leverne som grosshandlare på en liten livsmedelsbutik i norr. Efter eget tycke och erfarenhet är Piteå definitivt den stad där det är allra tätast av original, löst pack och allehanda idioter. Allt ovanstående i en ljuvlig mixtur av småstadsmentalitet som givetvis står till grund för Grosshandlartribunalens (GT) stoff.

Misantropi och nihilism inom serviceyrket har länge saknat en röst, dock inte längre!
Grosshandlartribunalen (GT) är den fadersgestalt som binärförkroppsligar Piteås meste grosshandlare.

RSS 2.0