Snorkfröken
En korpulent man iklädd chinos och randig skjorta, en trumpen uppsyn samt flint parkerade sin relativt nya Saab precis utanför entrén.
Parkerar man sin bil med skinnklädsel utanför entrén parkerar man i princip mitt på vägen.
Mannen kom in. Jag hälsade och möttes av en överlägsen blick där ögonbrynen höjdes undrande i sakta mak följt av tystnad. Mannen bestämde sig efter en stund för vilken tidning som föll honom på läppen.
Jag ställde mig bakom kassan och nickade vänligt. Återigen åkte ögonbrynen upp medan mungiporna åkte ner.
Inte ett ljud, inte en rörelse.
- Var det bra så?
Utan att svara slängde han fram pengarna på disken och inväntade sin växel.
Så gott som samtidigt kommer en tant med rullator in.
- Vem är det som ställt bilen sådär tokigt? Man kommer ju knappt in.
- Jadu, det måste nog vara nån uppblåst jävel som tror han är förmer än andra.
Parkerar man sin bil med skinnklädsel utanför entrén parkerar man i princip mitt på vägen.
Mannen kom in. Jag hälsade och möttes av en överlägsen blick där ögonbrynen höjdes undrande i sakta mak följt av tystnad. Mannen bestämde sig efter en stund för vilken tidning som föll honom på läppen.
Jag ställde mig bakom kassan och nickade vänligt. Återigen åkte ögonbrynen upp medan mungiporna åkte ner.
Inte ett ljud, inte en rörelse.
- Var det bra så?
Utan att svara slängde han fram pengarna på disken och inväntade sin växel.
Så gott som samtidigt kommer en tant med rullator in.
- Vem är det som ställt bilen sådär tokigt? Man kommer ju knappt in.
- Jadu, det måste nog vara nån uppblåst jävel som tror han är förmer än andra.
Mervärde
Idiotins fana fortsätter vaja högt över havsnivån i Piteå. Dårskapens banér i ett heraldiskt vapen liknande kiss i form av en liten kaka besudlar faciliteten som kallas min arbetsplats utan varesig förbehåll eller samvete.
Idag dök en ny stjärna in på jobbet.
När hon äntrade lokalen hälsade jag som vanligt med ett Hej. Inget svar.
Tänkte att hon kanske inte hörde vad jag sa så jag gjorde ett tafatt försök att söka hennes blick och återigen få en anledning att säga Tjena. När våra blickar slutligen möttes började jag forma läpparna för att sedan utstöta min hälsningsfras men kunden gjorde sitt bästa för att undvika all sorts kontakt. Hon tittade nonchalant upp i taket för att slippa öppna käften eller nicka införstått. Må så vara. Alla är inte på bästa humör alltid och det behöver man såklart inte vara heller så jag lät det bero.
När hon plockat sin lösvikt färdigt och slutligen lagt påsen på vågen hör det ju liksom till att slentrianflina lite åt varandra, särskilt när det inledande hejandet inte blev av ordentligt. Hon låtsades inte se.
Så länge hon inte klämt ut ett dödfött foster dagen innan tycker jag hon är aningen negativ här.
Hon betalar och går ut. Fortfarande utan ett ljud.
Det dröjer inte mer än tjugo sekunder så är hon tillbaka. Hon stegar fram till tidningarna och börjar plocka och bläddra. Självklart måste man få skapa sig en uppfattning om tidningens innehåll innan man bedömer den värdig att betala och tas med hem, men att parkera arslet på glassfrysen och girigt börja smaska i sig den lösvikt hon först köpte och faktiskt läsa tidningarna tillhör den tveksamma arten av beteende.
Om du inte redan förstått det lider jag av en konstant motvilja av att rakt av behöva säga åt människor så jag inledde bataljen med undrande blickar. När det inte fungerade övergick jag till harklanden och irriterade blickar.
När inte det heller skördade varken frukt eller huvudbry var hon inne på tidning nummer två och då föll bilan.
- Alltså... Ursäkta, men du kan inte läsa...
- JAG HAR FAKTISKT BETALAT FÖR DET HÄR!
Betalat för vad? För tidningarna? För uppehälle i butiken? Nej.
Hon viftade vildsint med lösviktspåsen.
Idag dök en ny stjärna in på jobbet.
När hon äntrade lokalen hälsade jag som vanligt med ett Hej. Inget svar.
Tänkte att hon kanske inte hörde vad jag sa så jag gjorde ett tafatt försök att söka hennes blick och återigen få en anledning att säga Tjena. När våra blickar slutligen möttes började jag forma läpparna för att sedan utstöta min hälsningsfras men kunden gjorde sitt bästa för att undvika all sorts kontakt. Hon tittade nonchalant upp i taket för att slippa öppna käften eller nicka införstått. Må så vara. Alla är inte på bästa humör alltid och det behöver man såklart inte vara heller så jag lät det bero.
När hon plockat sin lösvikt färdigt och slutligen lagt påsen på vågen hör det ju liksom till att slentrianflina lite åt varandra, särskilt när det inledande hejandet inte blev av ordentligt. Hon låtsades inte se.
Så länge hon inte klämt ut ett dödfött foster dagen innan tycker jag hon är aningen negativ här.
Hon betalar och går ut. Fortfarande utan ett ljud.
Det dröjer inte mer än tjugo sekunder så är hon tillbaka. Hon stegar fram till tidningarna och börjar plocka och bläddra. Självklart måste man få skapa sig en uppfattning om tidningens innehåll innan man bedömer den värdig att betala och tas med hem, men att parkera arslet på glassfrysen och girigt börja smaska i sig den lösvikt hon först köpte och faktiskt läsa tidningarna tillhör den tveksamma arten av beteende.
Om du inte redan förstått det lider jag av en konstant motvilja av att rakt av behöva säga åt människor så jag inledde bataljen med undrande blickar. När det inte fungerade övergick jag till harklanden och irriterade blickar.
När inte det heller skördade varken frukt eller huvudbry var hon inne på tidning nummer två och då föll bilan.
- Alltså... Ursäkta, men du kan inte läsa...
- JAG HAR FAKTISKT BETALAT FÖR DET HÄR!
Betalat för vad? För tidningarna? För uppehälle i butiken? Nej.
Hon viftade vildsint med lösviktspåsen.
Min första gång
Helt otroligt! Mina damer och herrar! Ladies and gentlemen! Undrens tid är ännu inte förbi, än existerar en sagomagi av ofattbara mått! Idag är dagen med stort D.
Under alla mina år som grosshandlare har det aldrig tidigare hänt, men idag hände det.
Jag trodde verkligen att folk betackade sig för varan i fråga efter att en hel nation rättfärdigt skrattat sig fördärvad åt den barockt vidriga magväskan, men ack.
Idag, 8/10 2009, har jag för första gången sålt ett snushölster i läder.
Under alla mina år som grosshandlare har det aldrig tidigare hänt, men idag hände det.
Jag trodde verkligen att folk betackade sig för varan i fråga efter att en hel nation rättfärdigt skrattat sig fördärvad åt den barockt vidriga magväskan, men ack.
Idag, 8/10 2009, har jag för första gången sålt ett snushölster i läder.
Till din kask
För att fira helgens intåg med allt vad det innebär har Grosshandlartribunalen (GT) egenhändigt designat och beslutat att bjuda sina läsare på en etikett att skriva ut och klistra fast på aftonens flaska.
Skäms du för din skrala ekonomi eller torftiga smak, klistra över det gamla med "Farfars Knullardricka".
Ett säkert kort för att påvisa din blåblodiga börd.
Tillverkar du din egen törstsläckare? Låt "Farfars Knullardricka" pryda verket.
Enjoy!
Skäms du för din skrala ekonomi eller torftiga smak, klistra över det gamla med "Farfars Knullardricka".
Ett säkert kort för att påvisa din blåblodiga börd.
Tillverkar du din egen törstsläckare? Låt "Farfars Knullardricka" pryda verket.
Enjoy!
Du är tjock, fet, smal, atletisk
En kviga i klimakterieåldern behagade besöka haket jag för tillfället arbetar på.
Hon köpte en tidning av märket Aftonbladet med medföljande sportbilaga. Då hon inte uppskattar de gamla Grekernas påfund bad hon att få lämna kvar bilagan vilket jag tyckte gick bra.
- Du kanske vill läsa den?
- Tackar som frågar, men jag är inte så värst sportintresserad jag heller.
- Nä, det syns.
- Jasså?
- Ja.. hehe, alltså.. jag menar det som en komplimang.
- En komplimang? Att jag uppenbart inte är sportintresserad?
- Nej, ja. Alltså.. jag menar.. Det är ju bra att du inte är det. Eftersom jag inte är det.. menar jag.
- Och det syns?
- Nej. Ja. Eeh..
På detta sätt sänkte hon sig själv än djupare ner i skiten än jag trodde det var möjligt.
Kort därpå gav hon upp och försvann.
Tack för en, om inte annat, rolig pratstund!
