Tisdag

Vad har då denna underbara dag spytt ur sitt sköte?
För att mjukstarta dök Släpen upp. Han var draperad i silke, bar hög hatt och vita svanskinnshandskar. Pluderhosor, monokel och kravatt. Han luktade gott också.
Nej, skämt åsido. Han var sitt vanliga jag, som den där lortgrisen i Snobben. Fast äldre. Mycket äldre.
Med snusklasor i mungiporna och smakfullt bruna läppar ville han köpa Knox. Det var dock fortfarande slut.
- Da vela ji hav eneeh... Kro..Kra... En såndäringa grön.
- Ett stycke Kronan var det, ja.

Två är som bekant bättre än en och så här går den historien:
Efter att en kund betalat med kort måste man trycka på en viss knapp på kassaapparaten för att slå ut kvittot. Gör man inte det tror kassan att samma kund lägger till fler varor och nollar sig alltså inte. Detta var precis vad jag inte hade gjort när en dam i övre pensionsåldern lastade upp sina saker på disken. Killen före hade tydligen bråttom iväg och brydde sig inte om att vänta på ett kvitto. Det är det förvisso inte så många som gör heller, men just den här gången skenade tankarna iväg på någon annan syssla så jag tänkte helt enkelt inte på att trycka på kortknappen.

Damens varor uppgick till en summa av, i runda slängar, fyrtio kronor. Med föregående kunds grejor gick notan lös på en dryg hundring. Av gammal vana rabblade jag utan någon närmare eftertanke upp summan som stod på displayen och kom samtidigt på att det kunde ju inte stämma. Av damens bleka, förfärade ansiktsuttryck att döma tyckte inte hon det heller.
- Nehej du! Försök inte med mig!
- Nej, jag ser ju att det inte är riktigt som det ska.
- Hundratrettioåtta kronor för det här?! Nog är ni dyra här men nån måtta får det vara!

Med ett förstående leende tänkte jag att saken var ur världen medans jag knappade runt i kassan för att återställa allt till det normala, men riktigt så var det inte.
- Det här går jag inte på!
- Lugn bara, det här rättar vi till serru, svarade jag så trevligt jag kunde.
- Du kanske kan lura andra på pengar men inte mig! Det här går jag inte på!
Efter en förklaring och simultanskt med det levererat den korrekta summan samt gett henne växel och kvitto kom nådastöten.
- Lurendrejeri går jag inte på!

Thank you, come again.

Kommentarer
Postat av: Veronica

Äldre har en liten tendens att inte lyssna på vad man säger.. jag antar att den tendensen heter dövhet. Kärringen var säkert döv.

2009-04-30 @ 08:51:35
URL: http://polkadotcadaver.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0